Dan innan dopparedan har vi en riktig favorit i julklappskalendern. Jag älskar att springa med mitt Nikeplus sportarmband då det är snyggt och ger mig uppgift om hastighet, tid och längd på löppasset. Idag kan du vinna ett exemplar.
För att tävla:
– skriv en kommentar till detta inlägg och berätta om ett löparminne, positivt eller negativt spelar ingen roll.
– tävla på fram till midnatt, sedan drar jag en vinnare.
UPDATE: vilka härliga berättelser! Inspirerande. Men slumpen gjorde att det blev Johanna med följande motivering som vann: ”Mitt bästa löparminne måste vara förra året då jag bodde i Usa och gick på en amerikansk skola. Jag såg en lapp om att gå med i skolans löplag och jag gick dit och testade trots att jag bara sprungit själv innan, aldrig seriöst och med ett lag liksom. Det visade sig att jag var en riktig löpartalang, det gick hur bra som helst att springa trots Floridas augustihetta och vid säsongens slut i slutet av hösten var jag den bästa varsity-tjejen i laget. Jag blev självklart sjukt löparbiten och springer fortfarande massor, även nu hemma i Sverige utan mitt älskade lag. I vår siktar jag på Göteborgsvarvet! Allt tack vare den där intresselappen i skolan i Usa!
Kram Johanna”
Å mitt bästa löparminne och ett av mina bästa minnen över huvudtaget! Portugal och bergslöpning. Start och mål i sömnig stad med vitkalkade hus, tystnad, hetta, damm, uppför, nerför, torka, rödbrun grusstig och sen genom apelsinodlingar och upp upp upp genom smala gränder i Odeleite in till mål. Ett enkelt café med välförtjänt svalka.
Ett löparminne jag har är svett, ångets och tårar i högstadiet. Aldrig mer springa, tänkte jag. Nu, tio år senare kan jag inte få nog. Helst springer jag hemma på landet, längs kusten.
Ett härligt löparminne är när jag sprang Midnattsloppet i augusti i år 2009. Trots lite halvdålig träning under sommaren pga smärtande hälsena, lyckades jag slå personligt rekord med nästan 1 min . 50:08. Att min kropp kunde prestera så bra trots dålig uppladdning, gav mig ett härligt självförtroende och en sporre för framtiden.
Nu blir det Göteborgsvarvet i maj!
alla härlig morgonturer – på vintern när de är tyst och stilla, andedräkten som står som ett moln kring ansiktet, har man tur så får man se solen gå upp. och sommaren – fågelkvitter, morgonsolen som värmer lite extra och sen kunna äta färska bär till frukost därefter!
Mitt sämsta löparminne är under hela min skoltid när vi blev tvingade att springa spåret i skolan och på en viss tid skulle det också vara för att få ett betyg. Sämst eftersom alla har olika förutsättningar. Har (som tur är!!) upptäckt skönheten med löpning och tycker det är hur härligt som helst, men då utan någon som helt prestationspress! 🙂
En del människor har det här med löpning medfött, för dem är det bara att löpa på som att det aldrig gjort annat än att springa. Jag är inte en av dem, jag har alltid fått slita för varenda steg, fram tills nu i höst då hände det! Efter år av slitande och nötande hittade jag för första gången flowet och upplevde det sk ”runners high” helt underbar känsla som jag aldrig glömmer!
Springer hellre än bra, alltså gör jag inte detta varje dag!
Förra året sprang jag min första halvmara, det var i Torrevieja i Spanien. Det är ett av mina härligaste löparminnen, dels för att det gick väldigt bra att springa men även för att jag kom tvåa i min åldersklass och fick ta emot en stor pokal på prispallen inför massa publik. (Att det bara var några få med i min åldersklass låtsas vi inte om ;), för mig var det en seger att jag tog mig i mål)
Alltså…det här kanske är fusk…men jag har redan skrivit om mitt bästa löparminne någonsin, och det finns här: http://h-examino.blogspot.com/2009/09/21-km-lidande.html.
Det kommer alltid att vara något jag är oerhört stolt över!
Känslan av att komma till slottet på tiden 1.31 när man tror att det står 1.37 på klockan är helt OSLAGBAR.
Håller mina tummar…
Som ung friidrottade jag och i en av mina första tävlingar skulle jag springa 800 meter. Jag som aldrig hade sprungit så långt förut öppnade alldeles för hårt och kollapsade på upploppet (och kom aldrig i mål). Tog över 15 år innan jag lyckades övervinna min rädsla för att springa! Men nu springer jag flera gånger varje vecka!
Jag har inga bra löparminnen utan bara skolans ”dödsrundor” i huvudet. Jag motionerar mycket hellre på alla andra sätt än att springa. På sistone har jag dock drömt att jag är ute och springer och får det där riktiga flytet. Kanske det är ett tecken på att det är dags att testa igen?
Tidig morgon, ensam på en lång sandstrand i Thailand. Bara vågskvalpet höll mig sällskap. Vädret kanon, hade inte hunnit bli för varmt ännu. Underbart!
Jag har ett minne som jag faktiskt inte är helt säker på om det är positivt eller negativt.
Jag hade skadat mitt knä under en tennismatch och därför inte kunnat springa en enda gång på två år. Sen skulle jag, efter operation och rehab och helt köret, försöka springa lite försiktigt på ett löpband. Men jag kom knappt ihåg hur man gjorde! ”Skulle man sätta i tårna först eller hälarna?” Den nivån var det. Jag provade mig fram och upptäckte att det nog var hälarna som skulle i först…
Jag var ute och sprang i Frankrike i somras och sprang längs vägen. Eftersom det var varmt ute så sprang jag i korta shorts och sportBH, kul och härligt ända tills det kom ett bröllopsfölje. I Frankrike är det tradition att alla bilar som kör i ett bröloppsfölje tutar på alla mötande gångare/löpare, och då detta bröloppsfölje bestod av cirka 50 bilar så blev det en hel del tutande…
Mitt bästa löparminne är från Lanza när jag va där på träningsläger med min löparklubb och skulle prova på ett mini triathlon. Började prata med några trevlig engelsmän som oxå skulle köra, för att göra en lång historia kort. Det vissade sig att det var formel 1 stjärnan Jenson Button jag ståt och prata men även kört samma triathlon med 🙂 Mitt roligaste löpar minne!!!
Jag minns första runda i våras. Benen kändes ovana och blev stumma fort, det sprängde i bröstet och jag fick blodsmak i munnen. Men jag SPRANG och det var skönt!
När jag för första (och sista) gången tävlade i 200 meter.
När jag var yngre var jag sprinter under en kort tid. Min starka sida var de första 40 meterna. En dag anmälde min tränare mig till 200m på en tävling eftersom det är bra träning för uthållighet. Ca tre minuter efter jag sprungit min 200ing skulle jag ut på banan igen och maxa ett 120 meters lopp. Efter det loppet var jag kritvit i ansiktet eftersom jag mådde så fruktansvärt dålig. Har aldrig kräkts efter en ”träning” men där var det riktigt nära.. Spriten (läsken) som jag drack direkt efter räddade mig.
Sämsta minnet är skoljoggen i sjuan då man insåg att man hade världens sämsta kondition och ledde till att man verkligen ville träna så att det går bättre nästa år och komma fram till målet om ett hälsosammare liv.
Det härligaste löparminnet jag varit med om är när jag för första gången tog steget över mållinjen i Stockholm Marathon. Det var inte känslan över att ha klarat av det utan att jag slagit brorsan. Min bror som sprungit tio Stockholm Marathon. Jag hade dessutom slagit hans bästa tid med åtta minuter. Sen att jag haltade bort till Östermalms IP på grunda av alla skavsår och med nöd och näppe lyckades backa ner för den mytomsbundna trappan förtog inte lyckan jag kände efter loppet. Hade jag inte tagit mig an den utmaningen hade jag inte upptäckt att löpning är bland det bästa som finns. 2010 ska jag springa mitt första 100km-lopp och en träningskompis att ha runt handleden skulle göra träningen än lite roligare.
när jag springer har jag fått tips om att tänka ”jag är en lycklig löpare som springer så lätt”. en gång när jag precis kämpat mig upp för en riktig mördarbacke och knappt kunde andas blev jag omsprungen av en dam som är dubbelt så gammal som jag. hon riktigt svävade fram. det var en löpare som springer lätt. jag insåg då att jag endast är bara en lycklig löpare, men lika lycklig för det! =)
God jul!!! =)
Hej!
Mitt bästa löparminne var från midnattsloppet i somras. Det var mitt första riktiga lopp. Jag var inte väl förberedd (hade varit förkyld 3 veckor) men kom till start tillsammans med min vän som startade i samma startgrupp som jag. Vi sprang inte tillsammans men lyckades ändå hålla oss nära varandra under hela loppet. Loppet var härligt, jag sprang och njöt hela tiden i den härliga sommarkvällen i regnet. Det kändes som jag flög fram, var först sista km som blev tung, och då hittade jag min vän maria i vimlet igen, så vi sprang sista biten tillsammans och korsade mållinjen samtidigt 🙂
Det starkaste minnet är nog förr förra sommarn då jag började jogga ute i skogen. Det var uppförsbackar, nerförsbackar, plant och jag tyckte att det var sååå jobbigt, var verkligen tvungen att pusha mig själv för att fortsätta för att jag visste att när det sedan var över skulle det vara värt det. Känslan när man sprungit klart är så underbar, när man verkligen vet att man har kämpat och att man klarat det! Älskar det träning ger en!
Mitt bästa minne är från någon vecka sedan bara när jag lyckades spurta ifrån min kille (efter en runda på 5km). Väldigt nöjd och det gav mersmak!
Jag kommer inte på något specifikt, men jag har planerat en löpartur imorgon på julaftonsmorgon som jag hoppas blir minnesvärt! (hoppas att ett framtida minne också får räknas!) 🙂
Här kommer ett litet löparminne:
Det är från då jag senast var ute och sprang. Det var på en idrottslektion. Inte särskilt lång sträcka, kanske 3 km. Problemet är att jag har alltid HATAT att springa. Allt jag tänker på är varje steg jag tar och hur tungt det är. Men den här gången vändes allting.
Det var tungt, men även fast jag hade ganska högt tempo (lite för högt trodde jag, var rädd att jag inte skulle orka hela vägen) så klarade jag hela vägen och hela min inställning till att löpa förändrades. Så nu har jag köpt helt nya löparkläder, skor och sockar. Så de dagar då vädret tillåter så ska jag försöka ta mig i kragen ut på en tur, och ingenting hade passat bättre än en fin klocka som hjälper mig med tiden, längden och hastigheten. Kanske är ytterligare en motivationshöjare!
Jag minns särskilt alla de gånger jag tillsammans med mitt handbollslag sprungit Coopers test- att efteråt slänga sig helt genomsvettig i gräset medan man hör hur hjärtat nästan hoppar ur bröstet av utmattning, DET är underbart!
Ett minne som det kommer ta ett bra tag innan jag glömmer är när jag var 15 och jag och pappa skulle springa runt efter en led. Vi hade hört att den skulle vara 8 km och de kändes som en lagom runda. Det var lite halvtaskigt väder och där vi sprang i början hade sjön svämmat över stigen. I början var det 4 st till som sprang med oss, men en efter en så vek dom av hemmåt men Pappa och jag fortsatte. Efter ett tag när vi hade sprungit ganska länge så började ja bli riktigt trött men då kunde de inte vara så långt kvar så ja jobbade på, lite då och då kom det upp skyltar hur långt det var kvar till nästa fäbovall och de var ungefär 1 km emellan. Men målet kom aldrig! Vi sprang och sprang men målet kom aldrig. Sista kilometrarna kunde jag knappt springa länge för ja var så trött. När vi kom tillbaka visade det sig att hela slingan var 15 km! Ja är riktigt imponerad av mig själv, jag tror aldrig ja sprungit så långt någon mer gång! Men vilken känsla det var att jag klarade av det!!
Mitt allra bästa löparminne var när jag och min pojkvän var på Gotland förra sommaren. Efter en skön dag på stranden i solen tog vi en joggingtur i solnedgången på vackra Gotland. Det var helt underbart! 😀
Mitt bästa löparminne är nog mitt första (och hittills enda) Stockholm Marathon 2007. 30 grader ute, massor med folk, och helt fantastiskt kul, och jobbigt… Jag längtar efter att få springa där igen.
Innan denna sommaren när jag och min bästa vän tog tag i löpningen och sprang 8 km på stranden 3 dagar i veckan i 4 veckor. Hur bra det kändes men första rundan där var helt underbar!
Spännande var det när jag visste att det fanns björn på byns marker och jag sprang förbi ett hygge med massor av blåbär. Då var jag tvungen att stänga av musiken till lurarna och kika mig omkring innan jag fortsatte. Förstå vilken puls jag hade då! 😉
Mitt bästa löparminne är från första gången då jag sprang ett helt varv runt Växjösjön, dvs en sträcka på ungefär 5 km. Jag hade aldrig sprungit så långt förut och trodde inte jag skulle klara det den gången heller. När jag hade ungefär 100 meter kvar började jag skratta högt och efter ett helt varv föll jag ihop i gräset och grät av lycka. Aldrig trodde jag att jag skulle kunna bli en löpare, men det blev jag!
Hej
Mitt bästa löpminne är från en av träningspassen i höst med Team Stockholm Marathon. Vi sprang parvis i en grupp på totalt 60 personer í ett härligt soligt höstväder med glada inspirerande ledare. Sträckan blev 12 km men jag skulle ha kunnat fortsätta mycket längre 🙂
Mitt bästa löparminne var förra sommaren då jag just hade kommit igång med träningen och alla mina tränarkompisar orkade hela varvet i skogen men inte jag. Men en dag klarade jag av det och gissa vem som var lyckligaste i hela världen! 😀 Mäktigt att känna att man klarar av saker bara man kämpar!
Mitt bästa löparminne är när jag var ute i skogen själv och sprang och stötte på en älgkalv som sedan stirrade efter mig när jag sprang vidare. Det är så härligt att vara nära naturen!
Jag minns den allra första gången jag sprang efter att jag flyttat till Uppsala. Det var höst och kväll, jag valde att springa en runda där det är lite skog. Hela svängen kanske är 4 km och jag lyckades springa hela (otränad som jag var). Jag är livrädd för mörker och vågade inte stanna. Jag kommer alltid komma ihåg den dagen. Nu har jag sprungit samma runda, som jag förlängt lite, i snart lite mer än två år. Jag tröttnar aldrig! 🙂 God Jul!
Mitt absolut bästa löparminne är en jobbingrunda en tidig morgon i Berlin, tillsammans med min då soon-to-be-boyfriend… Vi sprang tillsammans (jag sprang alldeles för fort för att vara jag, men vill man imponera så är ingenting omöjligt) och jag kan ju säga som så att även om den krispiga luften och den underbara staden var perfekta för löpning, så var alla mina sinnen fokuserade på något helt annat… Detta märktes alldeles tydligt när vi sedan kom tillbaka till hotellet och han berättade för våra komopisar att vi sprungit genom Brandenburger Tor, och ja sa ”va, har vi?!”… hihi! 🙂
Ännu har jag inget löparminne, men jag hade tänkt skaffa mig en massa till våren då jag planerar att börja springa. Skulle vara extra roligt att komma igång med sportarmbandet 🙂 Kram
Ett positivt löparminne jag har är när jag för första gången orkade springa 5 km i sträck. Vilken glädje det var! 🙂
Mitt bästa löparminne är nog när jag och en av mina bästa killkompisar skulle springa över 1 mil för första gången. I början var det trögt och jobbigt men efter att ha sprungit många kilometer gick benen av sig själv! Vi sprang 1,3 mil på lite drygt en timma. Det var en härlig känsla och det kändes som att jag skulle kunna springa i en evighet! 😀
Det var fascinerande att se så många platser jag inte visste fanns även fast jag har bott här i hela mitt 15-åriga liv!
Tack för en grym blogg! Du är verkligen en förebild!
Mitt bästa löparminne måste vara förra året då jag bodde i Usa och gick på en amerikansk skola. Jag såg en lapp om att gå med i skolans löplag och jag gick dit och testade trots att jag bara sprungit själv innan, aldrig seriöst och med ett lag liksom. Det visade sig att jag var en riktig löpartalang, det gick hur bra som helst att springa trots Floridas augustihetta och vid säsongens slut i slutet av hösten var jag den bästa varsity-tjejen i laget. Jag blev självklart sjukt löparbiten och springer fortfarande massor, även nu hemma i Sverige utan mitt älskade lag. I vår siktar jag på Göteborgsvarvet! Allt tack vare den där intresselappen i skolan i Usa!
Kram Johanna
Man ska ju (helst) inte vara negativ. Men mitt värsta löparminne är när jag skulle springa på landet och hade ätit dåligt, vilket verkligen visade sig i spåret. Det var så tungt, jobbigt och fruktansvärt att jag (nästan) övervägde att sluta springa. Vilken himla tur att jag inte gjorde det!
Ha en fin dag före dopparedagen! Kram!
Mina löparminnen är få, däremot har jag som nyårslöfte att det ska bli fler. Men ett minne som finns är när jag klarade skolans löptest, att springa 2,4 km, utan att gå! Efter ett par misslyckanden bestämde jag mig för att klara VG-gränsen – och ja, det gick faktiskt.
Vinner jag denna tävling så lovar jag att springa lidingöloppet..så himla gärna vill jag ha denna klocka!!
Mitt bästa löparminne är när jag tog mina första löpsteg efter en ögonoperation. Hade inte fått träna på ett år och det var så underbart att springa igen. Måste dock medge att efter ett litet tag så försvann lyckoruset och istället kom smärtan =)
Kramar Sandra
Har bara dåliga löparminnen. Får inte till flåset, det känns motigt o inte ett dugg kul. Ändå finns visionen och känslan av att löpning passar mig, fart o fläkt, ute i naturen med musik i öronen. Kanske kan vinsten peppa mig? Undrar verkligen hur alla ni löpare gör…det ser så enkelt ut o jag är hyfsat vältränad men ändå går det så trögt. God Jul alla.
Mitt bästa löparminne var för några månader sedan. Jag hade precis börjat styrketräna och hade väl tränat i 3 veckor för att få upp stabiliteten i mitt knä. Sen efter några veckor så testa jag att sticka ut på en löprunda och det har aldrig känts så bra i hela mitt liv. För första gången sprang jag utan smärta och jag hade ett stort leende på läpparna!
mitt bästa löparminne är från Stockholm halvmaraton i höstas. Jag hade tränat hårt hela sommaren men var lite osäker på om jag laddat rätt sista veckan (som nästn enbart bestod av vila). Men på tävlingsdagen var det som om jag bara flög fram. Jag började som vanligt lugnt, men kände hela tiden att jag kunde öka och det gjorde jag också. Det var en så härlig känsla att bara känna att jag kan mer, jag orkar mer. Känslan när jag spurtade mot målet och såg att jag slagit min uppsatta måltid med råge går inte att beskriva. Och när jag sprang över mållinjen ville jag bara lägga mig ner och dö, så trött var jag. Men det är då man mår som bäst.
Gårdags eftermiddagen spenderades med en löprunda som var helt fantastisk. Spåret var skottat och det bet i kinderna av kylan. Fem timmar senare låg femton centimeter nysnö över hela staden och snön vräkte ner. Tänk om löpning skulle ha hamnat efter allt julstök…
Du anar inte hur gärna jag vill vinna detta…
Mitt bästa löparminne….hmm. I somras drog jag på mig en långvarig och väldigt smärtsam hälseneinflammation. Kunde inte ha riktiga skor på fötterna på en och en halv månad. Skulle jag ut och gå en runda fick det bli i foppatofflor (trots att jag svurit heligt och dyrt att ALDRIG gå utanför trädgårdens gränser med sådana). Varje gång jag försökte ta på mig joggingskorna gjorde det för ont! Var så jäkla frustrerad! På sommaren med! Det hade ju varit en sak om det varit nu, men i juli! Höll på att bli knäpp. Allt eftersom tiden gick kändes det bättre och med tejp och bomullsrondeller på hälen 😉 provade jag så smått mina första rundor! UNDERBART! Tänk så lycklig man kan bli över en sån sak som att kunna jogga igen!
Mitt bästa löprminne är när jag tränat stenhårt hela våren för att springa vårruset på 25 min.. När jag började springa loppet flög jag bara fram och kom i mål på 22.30. Underbar känsla!:)
Låter som du haft en riktig supermorgon, träning, kul med vänninorna, mysfrukost med mannen. Kan man starta dagen på ett bättre sätt….?
Mitt bästa löparminne är när jag på sommaren besöker mina föräldras sommarhus i Halmstad och får möjlighet att starta dagen med löpning på stranden. Helt underbart att springa i sanden och höra vågornas brus……
När jag i september sprang mitt första halvmarathon i Stockholm – underbar känsla!
Mina bästa löparminnen är rundorna kring Brunnsviken tillsammans med mina jobbarkompisar sommaren 2004. Vi ordnade ett lag till Midnattsloppet och sprang sedan tillsammans varje tisdag kl 11. Efter loppet firade vi med mat och god öl på söders värsta sunkhak – härliga tider!
23 maj 2008, kommer så väl ihåg detta. var tom i magen från flera dagar och benen bar mig inte upp för trappan längre, var öm i hela kroppen och orkade knappt mer ön att sova. ändå snörade jag på mig skorna och missköte min kropp ännu mer, plågade och förstörde.
det är mitt starkaste och hemskaste löparminne
(har dock efter en 25 kilos viktuppgång och bra vanor och mycket hjälp fått många härliga turer, benen är starka och kroppen mår underbart:))
Mitt löparminne jag tänker delge är den dagen jag upptäckte att det inte längre var jobbigt! Många år sen nu, men just att känna ”shit det här är ine jobbigt längre utan bara roligt!” Det tog tid, men jag gav mej inte. Och än idag springer jag på lätta ben:)
Mitt bästa löpminne är årets lidingölopp, har aldrig varit så sketslut och överlycklig i hela mitt liv! Det var starten på mitt nya hälsosamma jag! Nu väntar resten av en svensk klassiker!!!
GOD JUL
I somras kom jag igång med löpningen på allvar, och sedan dess har jag löptränat regelbundet. Jag får så mycket energi av löpningen! Ett löparminne som jag kommer ihåg är när jag sprang i höstas en solig dag. Det hade varit grått och tråkigt väder länge men så en söndagsmorgon sken äntligen solen och jag gav mig ut och sprang. Och vad jag kommer ihåg är att allting gick så lätt, man bara flög fram i spåret och njöt av vädret. Även om jag tycker om att springa i de flesta väder ger det ändå en liten guldkant med fint väder!
Mitt bästa löparminne är fortfarande första gången jag sprang i mål på Stockholm Marathon för drygt fyra år sedan. Vilken känsla! Jag grät och skrattade om vartannat, jag var helt i extas!
har några att välja på, bl.a löpning med fotbollslaget .. Men jag måste nog välja när jag tog med farsan ut på en runda ( efter att han slutat röka efter 30 år). Han motionerar aldrig, mer än trädgårdsarbete och skottar snö.
Men jag bestämde mej att ta med han ut. Konstigt nog orkade han mer än jag hade förväntat mej, vilket gjorde mej lite stolt :):)
det är ett minne som lär finnas kvar ett bra tag!
Energi av tvättmedel?????!!!
Jag älskar löpning, det är min livsstil, och har eg. bara bra minnen. Men ett mindre roligt minne var när vi skulle ut på en riktig långpanna och energidrycken inte var vad vi förväntade oss….
Nu är det så att jag har energipulver i tvättstugan i en glassburk. Vi var lite sena och min kompis hjälpte till att blanda i energipulver i våra camelbagar medans jag fixade med pannlamporna. Ut till skogs och efter 30 min tog vi första slurken – fy f-n!!!!! Den smaken kommer jag aaaaaaaldrig att glömma! Smaken av tvättmedel. Jag förvarar även tvättmedlet i en glassburk….och det var nu detta pulver som vi hade med oss ut som energivätska istället.
På höstlovet var jag min mamma och brorsan och hälsade på hos mormor. Eftersom vi hade åkt bil ett antal timmar var jag bara allmänt seg och trött och kände ett väldigt stort behov av att röra på mig. Problemet var bara att det började skymma och eftersom mormor bor i en by med inte särskilt många gatlyktor så blir det rätt svart. Men jag snörde i alla fall på mig mina skor och drog på mig reflexvästen.
Jag tänkte springa en runda på ca 8 km på grusvägar. Problemet var bara att jag inte riktigt visste om det var höger eller vänster i en korsning. Jag chansade på vänster och sprang på men vägen tog aldrig slut och jag blev nervösare och nervösare, det var nästan mörkt nu.. Tillslut skymtade jag i alla fall ljusen från byn, gissa om jag blev lite lättad?? Tänk om vägen, efter 15 minuters löpning hade slutat vid en vändplan i mörkret. Väl hemma hos Mormor frågade hon om jag hade sett några vildsvin…
Åhhh jag skulle jätte gärna vilja vinna. Mitt bästa löparminne/ negativa var i sommras när jag för första gången i mitt liv sprang. Kommer inte ihåg hur mycket jag sprang men jag sprang och sprang och kämpade som ett jäkla dåre. Jag gav allt. Minns när jag kom fram till mål mådde jag så illa och kände att jag skulle börja kräkas skratt, men samtidigt var jag så glad och lycklig att jag klarade av att springa hela vägen. Hade en otrolig känsal i hela kroppen när det var över. Det var jobbiga uppförsbackar som jag kämpade mig igenom och en skrikande pojkvän som hela tiden puschade på . När det känndes jobbigt och ville ge upp sa jag till mig själv du kan Jessica du kommer och klara det och det gjorde jag också. Trots min jobbiga astma som jag har så hindrade inte av att klara av det och komma till mål. Det var en av det bästa löparminnena.
Mitt första milslopp, TjejLidingö 2005. Hade sprungit en mil två ggr innan på träning. Var rätt nervös innan loppet. Min dåvarande kille sa att jag skulle klara loppet under en timme. (det han inte berättat var att han inte trodde jag skulle klara det utan snarare springa på 1,05, men visst att jag var envis så han pressade mig lite och satte lite väl högt mål enl. han själv). Det var det jobbigaste loppet jag någonsin sprungit. Fick kämpa och när jag sprungit 5km på dryga halvtimmen kände jag att jag aldrig skulle klara springa under timmen. Gick uppför Abborbacken och förlorade ännu mera tid. Sista kilometrarna gick på ren vilja, riktigt plågsamt. Min tid blev prick 1.00. Riktigt nöjd. Det går bara man vill. Man måste bara tro på sig själv!
åå jag har så många roliga minnen! trots att jag började att träna för inte så länge sen. Jag tycker att varje löparpass för med sig något speciellt men visst sätter sig personrekord och andra stora prestationer lite extra på minnet. Men de löparpass som ändå är mina bästa är de jag springer med morfar. Han har hållt på med löpning hela sitt liv och är en redig förebild. De passen med honom kommer jag komma ihåg hela livet 😉
Åh jag vill gärna vara med och tävla! =) Mitt bästa löpar minne var när jag var mellan 11-12 år och fick springa Göteborgsvarvet! Jag var så stolt över mig själv när jag sprang i mål, att jag hade lyckats springa hela tiden utan att stanna kändes så bra! =)
Har länkat till tävlingen i min blogg här: http://jessiestavlingsblogg.blogg.se/2009/december/vinn-ett-nikeplus-sportarmband.html#comment
Hoppas på tur!
/Jessica
För ett år sedan slutade jag jobba, var ledig från ett arb. som inte gav tid till nästan någon egen tid. Jag har ändå försökt att träna styrka när jag hade ett väldigt tungt jobb. så bestämde jag att börja träna löpning, jag ställde upp i midnattsloppet och det gick jättebra så det blev tjejmilen också. Som snart 68åring är midnattsloppet mitt bästa löpminne.
Ett av mina starkast löparminnen var när jag sprang tunnelloppet i göteborg när Götatunneln skulle invigas. Jag hade väll inte tränat sppeciellt men det gick hyfsat… men när jag var längst ner i tunnel till på bakavägen stummna ena benet helt…. och jag insåg att springa med ett ben är svårt. Att vända å bryta var ju ingen idé eftersom det var lika långt till mål som ur tunneln åt andra hållet. Men satan i gatan vad ont det gjorde och sakta…. men jag kom i mål! Så aldrig mer springa lopp otränad!!
för ett år sedan slutade jag jobba, var ledig från ett arb. som inte gav tid till nästan någon egen tid. Jag har ändå försökt att träna styrka när jag hade ett väldigt tungt jobb. så bestämde jag att börja träna löpning, jag ställde upp i midnattsloppet och det gick jättebra så det blev tjejmilen också. som snart 68åring är midnattsloppet mitt bästa minne
2009 är året jag ”lär mig” tycka om att jogga. Envist till tusen och ett bra kom igång-program från marathon.se och lyckan är fullständig. Jag KAN, jag VILL, jag GILLAR att jogga.. Nu är det liksom bara att fortsätta 🙂
Då jag sprang runt stugbyn, jag kämpade och kämpade för att en dag orka springa runt hela. och så en dag, så KLARADE JAG DET 😀
Vi skulle ut i spåret och springa 5 km som uppvärmning innan träning. Vi hade precis fått veta att det var mängder av vildsvin i skogen. Så snabbt som hela laget sprang den gången var helt sjukt, tror lätt att vi hade slått rekord, haha 😛
Vi var alla livrädda, vägrade släppa blicken från stigen och sprang i maxtempo
Det var på gymnasiet och ett coopertest skulle göras i terräng med resten av klassen, jag kände att jag behövde draghjälp och tog rygg på en av tjejerna i klassen. Dock hade jag överskattat min förmåga och sista kilometern var mjölksyrakänningar och då jag kom i mål dråsade jag ihop i en hög. Men jag var så lycklig över att jag hade klarat det 🙂
Jag hoppas att jag lyckas bli bättre då jag ska börja försöka springa i vår, för springa vill jag 🙂
Jag har kanske inget speciellt löpar minne utan många, jag har egentligen bra kondition och då tycker jag att jag ska orka springa länge, men alltid när jag är ute och springer så börjar jag springa snabbt och sedan så orkar jag inte mer. Det är jätte frustrerade och därför så vill jag ha detta armband så att jag inte börjar för snabbt så att jag orkar springa länge. Snälla det skulle hjälpa mig väldigt mycket i löpspåret! Jättebra och inspererande blogg!
Mina löparminnen är inget att ha
jag stupar på slutet av varje runda
men kanske den här skulle passa bra
så jag kan anpassa fart och slippa blunda
Mitt första löparminne var när jag för första gången skulle springa milen med skolan (då var jag riktigt otränad). Två dagar innan bestämde jag mig för att springa slingan för att testa den och då fick jag tiden 85 minuter (haha!). Var stolt över att jag klarade att jogga en hel mil utan att stanna.
Två dagar senare var det upp till bevis och då förbättrade jag mig ner till 64 minuter. Då var jag riktigt stolt över mig själv! Nu, två år senare, är jag ganska vältränad och springer milen (kuperad terräng) på ca 50 minuter. Och jag är ingen löpare utan en spinning/bodyPump tjej! Tack för en bra blogg 🙂
Ett starkt löparminne var från när jag bodde i göteborg i våras stod jag i dilemmat en lördagsnatt mellan att jag verkligen ville träna löpning men jag ville även vara ute bland allt folk som var på metaltown, dansbandsfestival & annat firande runt i stan en lördag natt. kompromissen blev väldigt lyckad när jag tog på joggingskorna, lätta kläder då det då var underbar värme & musik i öronen.
marlyn manson började spela på frihamnen när jag sprang över göta älvbron, sick-sackande mellan svartklädda, festglada människor & en hel del poliser. doften kring området var inte kanelbulle direkt men stämningen på topp. musiken i öronen var överflödig & när jag kom ner till packhuskajen byttes musiken till dansband. vidare mot järntorget, linnégatan & dess krogar & stekare, benen var lätta då det var så mycket annat att upptäcka & titta på, klockan närmade sig 00:00 & jag tog olivedalsgatan, vasagatan innan jag kom till avenyn. tänkte på hur jag sprang åt andra hållet under göteborgsvarvet & att det var första gången på vasagatan som det kändes segt under göteborgsvarvet (mitt första).
jag sprang vidare ner för avenyn för att sedan möta hela flocken svarta människor när metaltown var över. väl hemma efter 1 timme & 40 minuters underbar citylöpning reflekterade jag över kommentarer som jag fick under löpningen: – härligt! – kämpa på! – fryser du? – idiot som springer nu. – herregud.
en heldel tyckte nog att jag var just lite lustig eller helt dum i huvudet, men jag mötte även många avundsjuka glittrande blickar (från göteborgsvarvslöpare antar jag) som förstod mig, vilket rus jag befann mig i & de hade nog gärna bytt klackarna, kostymen mot joggingskor & löpartights.
en riktigt bra kompromiss, precis som sightjogging där du får två bitar av kakan. jag kom hem lycklig, fräsch och jag hade fått precis det som jag ville, folket, pulsen, löpningen och stadslivet en lördagsnatt i göteborg.
(mycket inspirerande att läsa allas löparminnen! blir sugen på att skriva in flera minnen, när fler löparminnen kommer upp när man läser alla andras. )
När jag var 10-11 år vann jag en orienteringstävling arrangerad av skolan. Flämt och pust, jag vet inte hur det hände 😉
Mitt värsta löparminne är, när jag på landet bestämmer mig för att springa en runda.
Tog ca 40 min och när jag kommer tillbaka är våran hund borta. Hon var bara valp och hade följt efter mig. Jag hade hörlurar så hade inte hört en granne som ropade och skulle varna mig.
När vi sprang förbi ett stall, stannade min hund. Det stod en läskig rotweiler där och hon vågade inte fortsätta. Men ägarna i stallet tog in henne, och när vi sedan åkte runt i området och letade så hittade vi henne tillslut. Stackarn blev jätte glad, och det blev vi också.
Mitt bästa löparminne är när jag sprang milen första gången.
Jag tränade inför tjejmilen och hade då bara klarat att springa 5 km utan att stanna. Denna dag hade jag tankarna på annat så när jag började närma mig 5 km, tänkte jag att om jag springer vänster här, så blir det 7 km. Jag kände mig ganska våglig när jag gjorde det men blev så glad att jag klarade av det så när jag sprungit 7 km tittade jag på 1,5 km slingan, tänkte 2 varv. Det började regna men jag var SÅ inne i att jag började närma mig milen. Lyckan efteråt… Oj, blir nästan tårögd. Det var dagen jag kände att inget är omöjligt, jag klarar det jag vill klara.
Ett löparminne som jag alltid kommer att minnas är när jag (som inte alls varit en löpartjej tidigare) sprang vårruset nu i våras. Musiken, backarna, folket, allt var underbart och det bästa av allt – jag sprang i mål på en tid som jag var nöjd med!
Hej Terese! Jag minns första gången när jag upplevde ”andra andningen” i löpträningen. Att inte sluta springa efter 10 minuter när det känns tungt och jobbigt…..då kommer plötsligt den där energin och kicken som gör att man orkar springa hur långt som helst:-) Kroppen är konstruerad på ett fantastiskt sätt. Jag var på utbildning inom Friskis och Svettis och sprang i vackra Lillsved utanför Stockholm. Att ta in naturen och njuta av hur kroppen forslar fram och andningen bara går av sig själv.
Det kanske inte är så mycket för alla andra som skriver här, dina läsare verkar galet vältränade, men för mig är det när jag i somras klarade mina första fem km utan paus. Det var en helt otrolig känsla som jag aldrig trodde jag skulle orka. Efteråt blev det belöning med dopp i sjön 🙂
vill gärna vinna ett nike+-armband!! det löparminne jag först kommer att tänka på var känslan att äntligen få börja springa igen efter uppehåll under senare delen av min graviditet -07. löpning har aldrig varit så underbart! nu har löpning utvecklats till min egentid från att tidigare ”bara” varit träning
Mitt absolut bästa löparminne var åtta månader efter min höftoperation då jag gav mig ut på min första löparrunda. Det var en strålande vinterdag i Östersund och jag hade bara tänkt att springa några km för att känna hur höften mådde. Men jag glömde helt av det och brände av 13 km, utan att märka något!
Dagen innan ett av mina Midnattslopp flög jag hem från Barcelona – men mina löparskor valde en annan destination, nämligen Köln. Trots en flod av tårar över förlorat bagage och en allmän jag-vill-inte-vara-med-och-springa-attityd genomförde jag loppet med ett par lånade skor – det brände lite under fötterna men Göteborg var gött om natten!
Mitt bäst löparminne var i november då vi skrev träningsdagbok på idrotten. Jag skulle ut på en planerad löprunda men det spöregnade! Jag kände hur det tog emot att dra på sig löparkläder och gå ut. Innan slutet så for jag ut och det var det bästa löppasset någonsin! Det kändes som att jag kunde springa flera mil. Det är så otroligt skönt att springa i regn! 🙂
God Jul!
Åh detta skulle jag verkligen, verkligen vilja vinna!
Ett klockrent löparminne, utan särklass det absolut största för mig – hittills! -, var Göteborgsvarvet förra året. Hade aldrig sprungit så långt tidigare, och jag sprang hela vägen och jag kom i mål på 2 h och 34 minuter. Visst, det gick inte ett dugg fort – men jag SPRANG I 2 TIMMAR OCH 34 MINUTER! Jag har aldrig varit så lycklig och trött samtidigt i hela mitt liv som när jag korsade mållinjen. Vilken total lycka och tillfredsställelse! Åh ögonen tåras nu bara jag tänker på det. Självklart ska jag springa i maj igen 🙂 MEN har inte sprungit många pass sedan i somras/höstas, så detta hade varit den ultimata kicken för att komma igång igen. Det behöver jag verkligen.
Hoppas på tur! Vinner sällan något, men man vet aldrig 🙂
Kram Jenny
Det är definitivi Lidingö tjejlopp detta år. Jag staratade i sista gruppen, lyckades springa om och förbi och hade världens energi och löparglädje. När jag kom ner till målgång började speakern prata om mig och att han var imponerad över hur snabbt jag sprungit. Jag som inte vågat titta på klockan under loppet blev överlycklig när jag såg att jag kommit i mål på 47 min och på 91 plats, det är det största jag gjort och jag var sååå stolt över mig själv! Äkta trningsglädje!
Hej!
Mitt bästa löparminne är egentligen inget speciellt marathon eller så. Men när jag letar bland mina träningsminnen är det något som ofta ploppar fram. Det är en helt vanlig springrunda i Danmark, Århus där jag löpte längs havet en sval sommarkväll när solen var på väg ner.
God jul kram emelie
Hej! Jag ”är ingen löpare”, jag är en riktig gruppträningsjunkie men så sommaren 2008 bestämde jag mig för att springa Tjejmilen. Jag bestämde mig även för att löpträna två gånger i veckan, vilket inte riktigt blev av. Men mitt bästa löparminne är givet, målgången på Tjejmilen! Jag sprang en mil för första gången i mitt liv den dagen! Nu har jag, mamma och mina två systrar anmält oss till Tjejmilen 2010 som ett lag. Skulle vara grymt med lite extar motivation till träningpassen! =)
God Jul!!
Hej,
Jag har precis anmält mig till mitt första löplopp och behöver både ngt för motivationen och för att få ut det mesta av träningen. Vore en toppen julklapp!!
Det var förstagången jag sprang, blev helt slut efter bara några steg men fortastte ändå ett varv iallafall ca 2 km..men sen dagen efteråt var det inte roligt den värsta träningsverk jag någonsin haft ville inte sätta mig ner eller gå i trappor alls ville nog hälst bara ligga i sängen hela dagen =) men men sen dess har det blivigt en hel del rundor med mycket mindre smärtsamma morgondagar =)
mitt både bästa och sämsta löparminne är från mitt första halvmarathon förra sommaren. sämsta för att det var verkligt tungt men bästa för att känslan efter målgång var oslagbar! 🙂
Det bästa löparminnet är alltid minnet av den senaste fina turen – det finns alltså mänger av bra löparminnen! Förra lördagen sprang jag en tur under glittrande stjärnhimmel, snöpudrat landskap och med julmusik i öronen… kikade in stugorna där juleljusen lyser och när turen på åtta nio kilometer var avklarad kändes det som benen kunnat bära mig hur långt som helst! Och just den turen blev till ytterligare ett fint löparminne att bära med sig.
Jag kommer ihåg i höstas då jag sprang botnialöpet. Man kunde välja mellan 15 och 30 km, och jag tog 15. Vi sprang på små skogsvägar och både den första och sista sträckan var i kuperad terräng så att det blev tyngre än vad det annars skulle varit. Till på det fick jag ont i knät mitt i, men jag gav inte upp utan fortsatte i alla fall! Jag som aldrig har sprungit mycket förut utan mest kört på dans och sånt är onekligen stolt över min tid på 1,39. Nu är mitt mål att förbättra den här tiden till nästa år, och då skulle jag gärna göra det med detta armband. Det skulle ju hjälpa mig massor om jag hela tiden kunde se hastighet och tid på mina löppass!
Jag håller på att ”lära mig” springa/löpa och än så länge har jag inga positiva minnen =)
Kan berätta om första gången.
Gick till Hagaparken och planen var att varva gång och löpning.
Trots detta fick jag blodsmak i munnen, benen kändes som bly och mitt flås hördes nog lång väg.
Det enda som fick mig att fortsätta springa var att jag visste att om jag bara sprang lite till så skulle jag snart få gå en stund igen, haha.
Nu går det bättre och bättre för varje gång och det är i alla fall roligt.
God Jul!
Började träna för klassikern i slutet av sommaren efter att inte ha sprungit på flera år, första rundan var en plåga som jag inte glömmer på länge.
Bästa minnet är när jag klarade milen på gymnasiet i stekande sol och vacker utsikt över Luleå hamn!
Mitt bästa minne är absolut Stockholm Marathon. Jag hade gåshud redan på start linjen av stämmningen.
Alla människor som hejar längs vägen får dig att känna dig som en vinnare och ger dig energi och känslan av att din kropp fixar 4 mil.
Mitt bästa löparminne är när jag för 16 (!!!!) år sedan sprang tjejmilen i Berlin. Vilken enorm känsla! Nu har jag börjat träna igen och hoppas att jag hittar ett spännande lopp under 2010 där jag kan känna liknande upplevelese.
Just i detta nu är det 312 dagar och 10 minuter kvar till mitt mål. Varje liten runda känns fantastisk och ärligt motiverande när jag tänker på platsens stämning, blandningen av människor och dessutom mitt relativt nya ”jag” med löpning som hobby. Det finns ändå ett löparminne som sticker ut från alla (eftersom jag sommartid arbetar i Grekland är det en favorit bara utav den orsaken) – En lite överanstängd löpare (jag) körde en genväg som visar sig vara senväg…med terräng värd sitt namn kommer jag fram med svårt stukad fot och får hjälp av den sötaste. Där och då lovar han mig att jag snart är på fötter igen och ger mig en utmanning att 2010 springa Athens Marathon. Inget ont som inte har något gott med sig – med klen fot fick jag en fin vän som därefter dragit ut mig på rundor man inte trodde fanns! Hemma Svea är det dessa minnen som får mig att trotsa kylan och faktiskt komma på att ett isande land kan bjuda på fantastiskt vackra löprundor också det! Målet är stort, vägen dit större!
God JUL
ÅÅÅ så fint!! Ett sånt skulle jag verkligen vilja ha! Vart kan man hitta såna annars?
Mitt bästa löparminne (hittills!) är när jag efter att ha gått ner mycket i vikt,orkade springa 3 km för första gången. Låter inte mycket, men för mej var det stort & känslan av att ha klarat det var underbar=)
Idag springer jag nästan dagligen, men just den där känslan när jag fixade 3 km för första gången…den glömmer jag nog aldrig, för mej var det stort=)
Ha en bra dag
Anki
När jag var betydligt yngre än idag fick jag för mig att jag skulle slå pappa i löpning. Gamle farsgubben -piece of cake, tänkte jag. Han skulle springa åt ena hållet och jag åt andra och först i mål efter de cirka 3 kilometerna skulle stå som vinnare. Vi började och jag hade några varv i kroppen från just det spåret och visste tyvärr mycket väl var mitten var. Det konstiga var att jag mötte pappa innan mitten! Förlusten var ett faktum, det pinsamma nederlaget stod klart. Tänk, Jenny, tänk! Att fuska var inte att tänka på men utmed stigen växte blåbär så jag stannade upp och åt några, kletade in läpparna så de blev blå. Det skulle verkligen synas att jag ätit blåbär. För får man ett plötsligt behov av att äta blåbär så är det livsviktigt att man stillar det annars kan vad som helst hända! Tror inte att pappa vet om det… fast jag försökt förklara det åtskilliga gånger som det blir tal om denna joggingtur. Hälsningar från Blåbäret i spåret!
Mitt bästa löparminne är när jag sprang min vanliga runda på en skogsstig. Plötsligt brakar det till rejält i skogen och jag skymptar en älg bakom träden. Jag har nog aldrig hållt ett sådant högt tempo under ett löppass. Än i dag ökar jag takten när jag springer förbi ”älg-platsen”.
Mitt bästa löparminne är när jag för ca ett år sedan då jag precis fått barn återfann glädjen i att springa! Hade innan dess inte sprungit på ca 10 år. När jag där i decemberkylan sprang till skön musik och kände den kyliga luften mot mina kinder kände jag ren och skär GLÄDJE! Så underbar och enkel träning! Rensar huvudet från barnskrik och annan stress. Love it! GOD JUL och massa kramar!
Mitt bästa minne är när jag tidigt i våras för första gången i hela mitt liv sprang en hel mil. Så skönt det kändes efteråt 🙂
Mitt bästa löparminne var i våras då jag sprang från Slussen,skeppsbr0n,nybr0kajen ut på Djurgården en tidig s0lig & varm s0mmarm0rg0n.Så underbart att se staden vakna, människ0r påväg till j0bbet, med båtarna, det glittrade över vattnet. Första ggn jag sprang den rundan var det så magiskt. Kände mig s0m världens lyckligaste s0m fick uppleva ngt så vackert & kände att det här är där jag b0r, jag kan få hur mycket s0m helst av det här! Det blev många av den rundan i s0mras kan jag l0va.
Den absolut mest underbara löpturen hade jag i slutet av sommaren i år. Efter en vecka på sjukhus, och några veckor nästan sängliggandes tog jag mig ut på en kortkort löptur med min mamma i morgonsolen. Att få andas in frisk luft och låta benen åter arbeta efter en tids vila var några minuter att minnas.
Jag är inte så bra på löpning så jag har väl inte så många minnen… Men man kan ju bli bättre. Men jag minns när jag var skidåkare och vi sprang på fjällen. Det var både vackert och jobbigt. Kram
Vad sägs om gårdagen. Halvt i snöstorm, jättetrött tar jag mig ut. Har en dålig dag men lyckas ändå genomföra passet enligt PT:s Plan.Långa 70 minutrar med hopp, stegningslopp, tröskelintervaller och testlopp. Dock långt över pers på testloppet. Men på något konstigt sätt ändå en positiv kick. Jag gjorde det!
Jag hoppas att jag har mitt bästa löparminne framför mig!
Jag bor i Brunei (på Borneo) och håller på och tränar för mitt allra första lopp (10 k i Hong Kong i februari).
Jag började springa när jag var hemma på min årliga Sverige-tripp i somras, för att hålla formen och ha något att göra. Det var lite svårt till en början att hålla det uppe när jag kom tillbaka, för det är väldigt annorlunda att springa i den vackra svenska skogen i alldeles lagom temperatur – mot i djungeln här på Borneo i 30-35 graders värme!
Ändå, jag visste ganska snart att jag (trots min sena start, jag är 35 år), jag vill bli en LÖPARE!
Så jag kämpar på, målet är att gå på under timmen i Hong Kong!
DET kommer att bli mitt bästa minne!
Efter att ha läst föregående kommentar kom jag att minnas något alldeles speciellt. Det var också i en löptävling, tror det var 100 m. Hade då en speciell åskådare som jag givetvis ville impa på,….och vad händer. Givetvis så ramlar jag precis innan mållinjen!! Sånt får ju bara inte hända i den åldern, usch vad jag kände mej dum då!
Jag minns när jag gick i mellanstadiet och skulle springa 60 meter på en tävling och hade skadat låret innan. Tyckte inte om att komma sist när massor av folk tittade på och efter det ville jag inte springa mot någon mer.
åh, jag minns första gången jag sprang i ursviksspåren och sprang milspåret, ca 118 kilo tung. Jag grät i uppförsbackarna och blev omsprungen av många löpare, men jag gjorde det, tog mig runt och tangerade personbästa, trots att formen inte direkt var optimal. Jag var oerhört stolt öve rmig själv. Eller när jag fick för mig att testa hur långt jag skuller kunna springa och sprang både en mil och två. 21 km pinnade jag på. Det var en häftig känsla!
Ungefär vid Tjejmilen förra året skadade jag knät och kom ifrån löpningen. Jag anmälde mig till årets Tjejmil men kom bara inte igång att löpträna. Sprang ett par gånger bara, halvhjärtat. Funderade på att strunta i Tjejmilen men bestämde mig i sista stund för att jag skulle springa. Så det gjorde jag. Och jag sprang faktiskt hela milen, trots att jag inte tränat ordentligt. Jag sprang på ren vilja och pepp från min kompis, lyckades trots allt hålla jämna steg med henne. Och känslan efteråt när jag insåg att jag klarat hela milen, både knät och kondisen bar. En underbar känsla. Och ett ordentligt startskott för löpträningen som jag fick igång bättre sen. 😀
Åh nu är jag tidig med att kommentera- eller sen 🙂 Hoppas det för tur med sig! En sån här skulle jag så himla gärna vilja ha! Passar en siffernörd som mig, och fin färg också…
Bästa löparminne var nog faktiskt för någon månad sen då jag tog mitt första löppass ute sen i Tjejmilen i augusti. Otroligt härligt, jag hade bestämt att skulle ta det lugnt och bara jogga lite emellan promenad eftersom det var så länge sen jag sprang, men åååå så bra det gick, jag sprang nästa hela rundan (knappa 8 km, vilket är långt för mig). Så himla bra pass det blev!
Annars är min första Tjejmil också ett fint minne- tänk att jag fixade en hel mil! Det är jag hemskt stolt över faktiskt.
Bästa löparminnet är när jag, som tidigare faktiskt på allvar börjat tro att löpning kanske inte är gjort för alla människor att fysiskt klara av, orkade springa hela 32 minuter i sträck, när jag tidigare varit överstolt med min 10minutersribba! Det var en sån befrielse att se att jag orkade med, att allt satt i hjärnan. Efter det har jag helt ändrat inställning till löpning! 🙂
mitt bästa löparminne är när jag sprang tjejmilen för två år sedan. Stämningen och omgivningen gjorde mig så peppad att jag klarade av att springa hela milen!
Mitt bästa löparminne var när jag sprang i skoljoggen för fyra år sedan. Hade tränat hela sommaren för att springa 7,5 km under 42 minuter , men klarade det aldrig när jag tränade och var jätteledsen. Veckan innan loppet ändrade jag inställning och bestämde mig för att bara göra mitt bästa och att det skulle vara bra. Jag sprang i mål på 41 minuter och 2o sekunder! Gíssa om jag fick mersmak på löpning?
Det som kommer direkt upp är sommarens Midnattslopp. Det regnade småspik, jag tyckte det var tokläskigt att springa på blöta kullerstenar och Hornsgatan var fruuuktansvärt lång.. Trots detta, och min förskräckliga tid, var jag så nöjd med mig själv att jag anmälde mig till Göteborgsvarvet 2010. Varför stanna vid milen när man kan springa nästan hur långt som helst? Nothing is impossible, it just takes a bit more time…
åh jag minns första gången jag orkade springa mina 6 km. Vad jag hade kämpat för att springa den rundan utan o stanna..Vart så himla glad när jag väl orkade hela varmet. Sen dess har jag aldrig slutat springa;)