Spark i baken

Jag har bloggat i drygt tre år och har skrivit tusentals inlägg. En del av dem tycker jag förtjänar att lyftas fram igen, så ibland kommer jag att presentera något från arkivet. Då jag har bytt bloggverktyg ett par gånger så finns inte allt material samlat i denna blogg (från Veckorevyn fick jag exempelvis inte flytta över mitt arkiv även om det är tekniskt möjligt), så jag kommer välja inlägg från före min Spotlife-tid. Från mitt gamla bloggarkiv har jag idag plockat fram ett inlägg där ni bloggläsare hade skickat in om en speciell löprunda för er i syfte att inspirera andra. Själv vill jag bar ut och springa när jag läser detta, men jag nöjer mig med en promenad idag.

”En av mina bästa löprundor var när jag precis börjat löpträna. Jag hade inte rätt utrustning utan sprang i byxor, t-shirt och en hoodie av bomull. Halvvägs genom min löprunda började regnet ösa ner, himlen fullkomligt öppnade sig. Mina kläder blev såklart genomdränkta på nolltid, och kändes flera kilo tyngre. Jag ville helst ge upp, men jag kämpade på i hällregn och motvind, fast det kändes tungt. Väl hemma igen upptäckte jag att jag slagit mitt rekord på rundan och sprungit den snabbare än någonsin, trots blöta kläder och kyla! Den känslan jagar jag ofta sedan dess!” /L
–
”Jag blir alltid extra motiverad när jag springer med min pojkvän. En typisk löprunda med honom innebär att jag bestämmer tempot i början. När det börjar gå segt för mig saktar han inte ner sitt tempo utan ropar i stället till mig att jag måste kämpa vidare, att det inte är långt kvar och att jag kommer klara det. Ibland skyller jag på halsont eller att det gör ont i bröstet och då kontrar han med ”ja men det betyder att kroppen arbetar och att du förbättrar dig”. I slutet börjar han alltid springa jätte fort vilket resulterar till att jag också kutar för att inte komma sist i ”mål”. Efteråt känner jag mig självklart jätte nöjd och som en riktig fighter. Tack vare min pojkvän som agerar riktigt bra som pt blir mina resultat alltid bättre än när jag springer själv. Efter löparrundan gör vi tillsammans övningar för mage,armar, bröst etc för att sedan avsluta med stretchning.”  /Patricia
–
”Jag har inte sprungit ett maraton eller deltagit i något imponerande lopp. Inget att skryta med. Men här kommer tio rader åt alla dom gångerna man inte känt för att gå ut och springa. Kanske är man trött, tjurig, eller så är det dåligt väder osv. Men man går och springer ändå. Det börjar super segt, men sen så händer något. Det börjar gå lättare och lättare. Plötsligt känner man sig stark, snabb och lätt. Man pressar på mera. Pulsen går upp, flytet kommer och så kommer känslan av lycka. När man har sprungit färdigt så är man glad, pigg och hög å endorfiner. Och har man tur så händer det som hände mig sist jag hade en sån här spring runda. Det slutande med att jag pressade ner min mil tid med hela 5 minuter. Och jag som var så nära på att inte ge mig ut och springa…” /Helena Brolin
–
”Lördag morgon, klockan är sju och övriga familjemedlemmar sover. Ute börjar solen gå upp, luften är fortfarande lite kylig. Drar på mig löparkläderna och sätter på ipoden. Är alldeles ensam ute, springer längs med Fjärås bräcka där man åt höger ser havet skymta och åt vänster breder sjön Lygnern ut sig. Knäna och fötterna liksom studdsar upp och ner, går av sig själva och kroppen känns lätt som en fjäder. Under 50 minuter är det bara jag som gäller,min egen tid, mina tankar, min puls, min styrka, min energi. Väl tillbaka sätter jag på äggen, duchar snabbt, plockar fram stora helgfrukosten och väcker resten av familjen. En ny härlig dag har börjat.” / Cathrin Jannesson
–
”För mig finns det inget bättre sätt att släppa omvärlden än att ge sig ut på en sen vinterrunda. Att bara få höra mina egna fotsteg, mina egna andetag och känna hur varje muskel i kroppen arbetar för samma mål för – att föra mig frammåt. Utan stress och utan eftertanke, bara framåt. Tills KÄNSLAN kommer – rytmen, farten och tanken som får en att bara sväva fram genom mörkret, att bara kunna SPRINGA, SPRINGA, SPRINGA!” /Louise Wickmark
–
”Den bästa löprundan som jag någonsin varit med om ägde rum lördagen den 7:e juni förra året. Solen gassade och spänningen låg tät i luften. Den största delen av lagtävlingen Butlers  triathlon i Trollhättan var avklarad (300 m simning och 4,2 mils cykling) när det var dags för att byta till löparskor.  I 13 km mixad terräng höll mitt lag ihop. En lagkamrat drog en annan med hjälp av en lina och jag hade en hand i ryggen på den tröttaste tjejen i laget (som legat längst fram och dragit på cyklingen). Tillsammans korsade vi mållinjen som 3:a bland alla tjejlag och på kvällen hedrades vi med ett pris för ”gladast lag”. Jag blir fortfarande euforisk när jag tänker tillbaka på den dagen. Det kallar jag teamwork!” / Emelie Augustsson
–
”Det var andra gången någonsin(!) jag var ute på en joggingrunda och den här gången var min sambo med. Första rundan hade gått helt åt fanders och jag svor att aldrig mera springa, men på något sätt lyckades han lura med mig en gång till. Så vi satte igång och det började kännas lika jävligt som sist, men sambon min puschade på och sa hela tiden;”En kurva till, sista raksträckan, lite till”. Jag hatade honom hela rundan, men jag höll ut och fortsatte trots att huvudet skrek att jag skulle stanna. Jag svettades som en finne i bastun, frustade som en oxe och svalde tungt men mitt i allt det så märkte jag att jag sprungit långt förbi där jag sist stannat och jag höll fortfarande på! När vi stannade insåg jag att jag faktiskt fortfarande var vid liv, att jag orkar mycket mer än jag trodde och att jogging faktiskt är helt underbart bara man kommer ihåg att utmana sig själv. Sen den dagen var jag fast, nu kan jag inte vänta tills min första runda förhoppningsvis med en IPod fotsensor;)” /Kerstin Eriksson

Vill du berätta om ett härligt löparminne här i bloggen? Mejla mig din berättelse på [email protected] och döp mejlet med ”löpning”.