Tre år som mamma. Jag vet att det är en klyscha, men oj, vad tiden har gått fort. Samtidigt är det som att Charles alltid har funnits här. När jag tänker tillbaka på hur det var innan jag fick barn är det enda jag kommer ihåg hur mycket tid jag hade. Tid som jag kanske då inte såg och uppskattade. Tid är nämligen det enda jag saknar i mitt nuvarande liv. Och sömn förstås, men just nu funkar det rätt bra med nätterna *peppar, peppar*. Charles sover hela nätterna och Tilde vaknar till kortare perioder och vill amma, men så fort hon får bröstet kan jag somna om igen, det stör mig inte så mycket. Tiden däremot är en ständig bristvara. Det är mycket jag vill hinna med. Förutom mammalivet har jag en massa ambitioner, drömmar och projekt som jag jobbar med och det är svårt att hitta tiden till allt. Men några saker som jag har lärt mig under dessa tre år är att prioritera, skriva listor och jobba effektivt den tid jag har till förfogande. Och det viktigaste som behöver göras blir alltid gjort. Och mycket av det mindre viktiga med.
Jag älskar att läsa för mina barn.
Innan jag blev mamma förstod jag aldrig hur underbart det är. Den kärlek till mina barn som hjärtat fylls med, hur fantastiskt det är att få se mina små individer utvecklas och hur alla andra problem försvinner när jag ser mina barn skratta. Samtidigt är det skrämmande med allt det ansvar det innebär att vara förälder. Hur man ska uppfostra, hantera trots, lära ut rätt och fel, vara en förebild och vara där när de behöver en. Dessutom är det skrik, gnäll och gråt här hemma i princip dagligen. Och många gånger är det fruktansvärt jobbigt. Men det är som att alla de tillfällena ändå suddas ut, det är all glädje och kärlek man kommer ihåg, och även om det har varit en riktigt tuff dag pratar jag och Glenn om våra barn på kvällen när de har somnat om hur härligt det är.
Att vara mamma till Charles och Tilde är numera en del av vad jag är. En del som jag är väldigt stolt över. Men att vara mamma är inte allt. De är min första prioritet, men jag satsar samtidigt på annat som glädjer mig och ger mig energi – som mitt arbete och min träning. Jag försöker fortfarande vara Terese även efter att jag blev mamma, och det tycker jag att jag har lyckats med. Däremot önskar jag mer tid för mina vänner, jag saknar tjejkvällar och att bara ses spontant en kväll eller helg för att göra något. Inte bara umgås med vänner i lekparken, även om det också är mysigt. Vi föräldrar behöver fylla på energin på andra ställen än i barns närhet ibland för att orka med att vara de bästa föräldrarna vi bara kan övrig tid. Glada föräldrar ger glada barn. Och glada barn ger glada föräldrar.
Jag älskar mina tre barn (4,7,9 år gamla) och spenderar väldigt mycket tid med dem, men ibland vill jag göra saker där det passar bättre att de är med sin pappa t ex springa 20 km eller styrketräna eller träffa en kompis. För mig handlar det inte om att jag måste göra de sakerna för att bli en bättre mamma. Jag vill springa ensam, helt enkelt.
Intressant kommentar, Malin. Jag har också funderat på det här begreppet ”egentid”, senast när min gamla mormor skrockade åt ”vad är nu det för påfund?” Missförstå mig rätt – jag är verkligen den första att tycka att föräldrar har rätt att vara annat än föräldrar och vill absolut inte ge upp mina ambitioner om/ när jag blir mamma – men det här ordet ”egentid” har fått mig att reagera. För mig har användandet av ordet ”egentid” när man är förälder gett mig bilden av att man verkligen ger upp sin identitet som person när man är förälder, och kan vara bara just förälder. För att vara sig själv behövs egentid. Undermedvetet har jag nog, liksom du Malin, drömt om att mina barn ska vara tillsammans med mig (men inte för den skull styra mitt liv). Då blir tiden tillsammans med barnen lika mycket egentid som vilken annan tid som helst…
Hmmm… Inser att saker och ting inte alltid är svart-vitt och jag menar absolut inte att kritisera något (Therese, du verkar vara en fantastisk mamma) utan kände bara att jag ville dela med mig av hur jag tänkt på egentid-uttrycket nu när Malin gjorde sitt inlägg. Ha en skön sommar!
Jag försöker ta med barnen på mycket av det jag gör, men jag tror både de och jag mår bra av att göra saker på egen hand också (kanske inte Tilde än…). Men egentid är nog ett rätt nytt begrepp, men så lever vi också med andra förutsättningar och är uppfostrade på andra sätt än våra egna föräldrar. Det är bra att vi har möjligheter att anpassa våra liv som vi vill 🙂
Som mamma till två känner jag också igen mig i det du skriver. En sak jag funderar över, när kom begreppet ”egentid” upp egentligen? Jag pratade med min mamma för nån vecka sedan om just detta. Som jag minns min barndom så var jag alltid med mamma och pappa eller en av dem. Var jag med nån annan så var det för att jag valde det. Detta bekräftade mamma när vi pratade om detta nu. Jag hängde med dit mina föräldrar skulle helt enkelt, det var så det funkade. Mamma funderade aldrig på att hon behövde tid för sig själv. Det var mer enligt devisen, har man barn så är man med sina barn.
Jag minns när jag var med mamma på jympa och på innebandy. Jag satt och ritade när det var ”symöte” om jag inte blev för trött för då gick jag och lade mig. Jag minns att jag var ute på cykeltur med pappa och att han stannade och pratade med folk så länge att det blev dödstråkigt. Ibland åt vi på restaurang, jag och min bror underhöll varann när maten var slut. Jag har aldrig sovit borta som barn om det inte var mitt initiativ att jag ville sova över hos mina kusiner/kompis/släkting. Mina föräldrar träffade inte vänner för att de hade barn i samma ålder utan för att de ville umgås med just dem. Ibland var det kalas där jag och brorsan var de enda barnen, ibland var det många barn.
Var det generellt såhär på 80-talet eller var det bara mina föräldrar som var sådana?
Det känns som detta har präglat mig. Vi har barnvakt betydligt mer sällan än våra kompisar. Jag känner inte att jag behöver vara utan barnen för att orka vara en bra förälder, barnen är en del av mig nu och om bara några år är den här tiden som bortblåst.
Hög igenkänningsfaktor. Ibland vill jag bara lägga mig ner och gråta av frustration över trots och utbrott, medan jag i nästa stund vill gråta för att jag älskar mitt barn så mycket. Och precis som du säger; hur jobbig en dag än har varit så sitter vi och pratar om honom, ler och saknar honom när han väl sover. Grattis till Charles och dina tre år som förälder!
Jag blev tårögd när jag läste det här inlägget, på riktigt! Fint o bra skrivet, jag är bara tonåring nu men hoppas att jag också får fina barn o blir en lika bra mamma som du!
Grattis till Charles!
Så fint skrivet! Ärligt och härligt! Du är en bra mammaförebild tycker jag, family first men det finns mer också.
I dagarna ska jag få känna på de där mammakänslorna – kan knappt förstå att det är sant fast det är så nära!
Vilket fint inlägg! Slår vad om att du är en toppenmamma till Charles och Tilde. Jag hoppas också på att få barn en dag, det är verkligen inget man kan ta för givet!