Livet är märkligt. Ibland försvinner de klarast lysande stjärnorna alldeles för fort. Igår somnade min kollega Camilla Kostenniemi från SATS in efter en lång kamp mot cancern. Camilla var den typen av person som alltid strålade och gjorde andra i sin omgivning glada. Igår, och imorse, när jag läser mitt Facebook-flöde med mängder av kollegor som skriver vackra ord om henne rinner tårarna nedför mina kinder.
Som alltid när något fruktansvärt inträffar kan det vara en påminnelse till en själv. Att se till att uppskatta det jag har och vara glad att de bekymmer jag har är små och rätt obetydliga. Så sent som förra veckan skrev Camilla kommentaren nedan på min Instagram: ”… Fortsätt att göra det du vill och behöver för att må bra och bidra med inspiration och utveckling för dig själv och andra. Livet är nu! …” Jag ska göra mitt bästa för att ta henne på orden. Idag tränar jag för Camillas skull och idag ska jag krama extra mycket på mina barn och inte stressa upp mig över småsaker. Livet är nu!
Fick reda på detta idag. Dansade för henne och hon var så underbar. Känns konstigt att skriva var om en person som var så levande. Men det är precis som du skriver att hon alltid strålade. Hon verkade ha en enorm livsglädje och jag gick alltid ifrån hennes pass som en gladare och mer positiv människa.
Det får en verkligen att tänka igenom sin vardag och få en att tänka på vad som är viktigt.
Nu är mitt lite småsura humör som bortblåst, det blir en joggingtur ikväll.
Åh, nu ryser jag… läste precis om henne idag eftersom jag sökte utbildningar. Livet är skört…
Kram Nina