STOCKHOLM MARATHON 2015. Hjärnan är bra rolig ibland. Älskar när den överraskar mig på ett positivt sätt. Förmågan att glömma (bra) smärta och komma ihåg de underbara delarna är fantastiskt. Det funkar inte alltid, vissa saker ligger och ”stör” i medvetandet längre tid, men ibland går förvandlingen fort. I lördags när jag hade kommit i mål på Stockholm halvmarathon var jag beredd att slänga in handduken i min och Glenns marathon-satsning. Springa dubbla distansen?! Inte så värst lockande, även om jag faktiskt har klarat det en gång tidigare, kändes projektet omöjligt. I alla fall omöjligt om jag ville att det skulle vara en upplevelse, inte bara pina. Men så vaknar jag upp söndag morgon och nya tankar börjar gro i huvudet. Det var ju rätt härligt att springa. Oj, så stark jag var. Publiken som lyfte fram mig. Alla pigga människor som sprang omkring mig. Sveriges huvudstad i vackert höstljus. En magisk eftermiddag på alla sätt. Hur ska jag ta mig till marathon? För jag vill dit. Det råder ingen tvekan om det. I mitt huvud började en plan ta form. Vad behöver jag (i stora drag) förbereda och jobba på för att ställa mig på startlinjen den 30 maj, känna mig stark, uthållig och helt förberedd på utmaningen.
Jag är inte intresserad av att sätta upp en orealistisk plan. Jag är inte intresserad av vilka tider andra springer på. Jag är intresserad av vad som fungerar att genomföra i mitt liv, välja hur mycket tid och energi jag vill lägga på detta projekt och genomföra denna resa för min egen skull. Och för Glenns skull såklart. Det finns en stor tjusning i att göra det tillsammans. Det stärker oss. Men, främst är det faktiskt för min egen skull. Löpning har varit något som jag har gillat att träna de senaste åren. Men jag har mest löpt för att det är skönt, en bra träningsform och för att det rensar mitt huvud. Visst har jag haft tidsmål och löpartävlingar, men jag har inte gått in för dem med hela mitt hjärta. Det känner jag att jag gör nu. Jag vill springa i mål på Stockholm stadion efter en härlig upplevelse nästa år. Visst kommer det bli slitigt, men främst kommer det bli kul. Jag vill slå min förra tid (4:45) och det vet jag att jag har alla chanser att göra. Kanske med en stor marginal. Men tiden är inte det viktigaste, det är att ha roligt på vägen och vara en del av löparfesten.
Det jag känner att jag behöver för att nå mitt mål är:
– ett långpass per vecka (längre än 10 km, stegrande under vintern, ibland kortare, ibland längre)
– ett intervallpass per vecka inkl löpskolning/löpstyrka
– styrketräning med mycket core en gång per vecka
– under våren öva på att springa och dricka sportdryck på längre sträckor (gör aldrig det utom på tävling)
– under våren öva på att springa och äta på längre sträckor (gör aldrig det utom på längre tävlingar).
Så det är vad som får plats i min planering. Får jag till ett tredje löppass någon vecka är det en bonus, men med tanke på min övriga träning (spinning och tennis) är detta vad som känns rimligt och inspirerande för mig.
Stockholm marathon 2015 – jag börjar längta efter dig! (… även om jag träningsmässigt är glad att du är en bit bort)
Åh, en text som skulle kunna vara tagen ur min mun med enda skillnaden att jag inte är anmäld till maran (än). Anmäla eller inte anmäla..
Det låter som att du ska anmäla dig Emma 🙂
Jag sprang mitt första marathon i stockholm iår. Det jobbigaste och häftigaste jag har gjort. När jag bara ville lägga mig ner och gråta gåendes av smärta så fick jag se dig, du log mot mig och jag fick extra energi och tog mig de där 2 eller 3 kilometrarna eller vad det nu var kvar till mål 🙂 Det där leendet hjälpte mig extra mycket! 😀
Det värmer att höra detta. BRA JOBBAT!