Många föräldrar önskar att deras barn ska prestera och göra stora resultat senare i livet. Kanske bli fotbollsspelare, golfproffs eller bli en väldskänd artist. Jag och Glenn skojar också om att Charles ska bli tennisspelare när han blir stor. Men, det är en sak att hoppas att sitt barn ska välja en viss bana, det är en helt annan att veta hur man ska motivera och stötta barnet. För oss är det viktigaste att Charles är lycklig och håller på med aktiviterer som han tycker är roliga. Vi skulle aldrig pressa honom till något. Än så länge är han för liten för att banas in mot någon idrott och detta är inte heller något som vi kommer påverka. Antagligen väljer han sådant som vi visar intresse för hemma eller som kompisarna gillar. Jag tycker i alla fall att det är viktigt att han får chansen att testa många olika sporter för att hitta det som han gillar och förhoppningsvis har talang för. Detta brukar ofta gå hand i hand. Är du bra på något brukar det bli roligt. Vi vill ju känna oss duktiga.
Inne på DN.se läser jag en intressant artikel om att pressa barn till idrott eller ej när motivationen tryter. Det är viktigt att lyssna på barnet och låta deras åsikter komma fram. Visa att det barnet säger är viktigt och tas på allvar. Därefter kan jag stötta samtidigt som jag lär ut bra värderingar. Har barnet valt att gå på en sport en termin tycker inte jag det är okej att avsluta mitt i. Då får man förklara att han/hon själv valde sporten och nu får man fullfölja. Nästa termin kan man testa något nytt.
Jag har svårt för när föräldrar pressar sina barn för hårt och ibland verkar leva ut sitt idrottsintresse och sin sportdröm genom barnen. Barn ska inte drillas hårt i en enskild sport bara för att föräldrarna vill. Den största drivkraften måste komma från barnet. Jag tror inte det är sunt att börja träna hårt för tidigt. Varierade sporter och en glädje i idrottandet vill jag förmedla till Charles.
För att bli bland de bästa i en sport, måste man satsa fullt ut vid tidig ålder? Det är en svår fråga. Gillar dessa meningar från DN-artikeln: ”Göran Kenttä, forskare i idrottspsykologi vid Gymnastik och idrottshögskolan (GIH), konstaterar att det finns stora skillnader i synen på träning. Men vad som är mest framgångsrikt är inte så lätt att slå fast.
Kinesiska bordtennisspelare som drillats med tigerdisciplin kan ha svårt att förstå att Jan-Ove Waldner, känd för sin mer avslappnade inställning till träning, varit bättre än dem.
– Man kan få folk att prestera med osunda drivkrafter, men hur mår de mentalt under resan och när de slutar, frågar sig Göran Kenttä.”
Det finns alltså olika vägar till eliten. Jag kommer alltid först och främst att vara mamma till Charles. Visar det sig sedan att han har talang för en viss sport och tycker det är roligt får vi hitta en bra tränare som kan guida för att möjliggöra att jag och Glenn kan vara en trygg plats där han vet att vi älskar honom precis som han är, guldmedaljör eller inte.
Foto: Jane Nilsson, janehaglund.se
Jag tror också på att motivera barn till aktivitet, på en lagom nivå så klart, precis som du säger. Det har man med sig hela livet. Håller absolut med dig om att en påbörjad termin ska fullföljas. Barnen brukar oftast ha kul när de väl kommer iväg på aktiviteten. 🙂
Precis, problemet är väl ofta att de inte vill lämna dataspelet eller vad de nu leker med för att gå till träningen. När de väl är där har de jätteskoj och vill inte sluta. Ibland tycker ju vi vuxa också att det är tungt att gå till gymmet, men när vi väl är där får vi energi och tycker (förhoppningsvis) att det är skoj.
Tänkte på ämnet när jag läsate: http://www.svd.se/sport/lancelot-10-drog-till-usa-for-att-bli-bast_6600478.svd barn kan ju också bli uppväxta att gilla något.
Ja, jag har sett flera tv-program om honom. Verkar som en hård satsning på en ung kille.
Hej! Låter bra! Men det där med att inte få avsluta mitt i en termin, kan det inte bli dumt att barnet får ”plågas” igenom en hel termin. Nästa termin kanske barnet inte vågar prova nånting av rädsla för att inte kunna säga stopp när barnet själv vill? Kram Minna
Jag håller delvis med. Jag håller helt med i att man inte ska pressa barn, men du skriver att Charles ska få hålla på med de aktiviteter och idrotter han vill? Fine. Men om han inte vill hålla på med (organiserade) aktiviteter och idrott alls? Han kanske vill baka kakor, mata duvor i parken, odla eller lägga pussel? Är det ok då?!
Klart det är okej. Själv älskade jag att måla och rita när jag var liten, men var tvungen att välja en fysisk aktivitet också i veckan. Är glad att mina föräldrar såg till att jag rörde på mig. Till slut hittade jag dans och aerobics och tyckte det var jättekul! Som jag skrev, man måste få testa runt tills man hittar en sport man gillar. Att vara helt stillasittande är inte bra.
Det kan ju faktiskt finnas anledningar att sluta tidigare på en aktivitet. Man måste få välja fel oxå, och kunna rätta till det. Det ingår i livet.
Absolut, men om man har betalat en dyr terminsavgift och köpt utrustning tycker jag man ska gå klart kursen. Lära sig ta ansvar.
Precis, mycket troligt att Charles blir intresserad av liknande grejer som dig och Glenn – men vem vet han kanske får fågelskådning som största intresse och jag tror ingen blir speciellt lycklig av att bli tvingad av att göra aktiviteter som man inte gillar.
Och har man börjat på en aktivitet en termin får man slutföra den. Minns när jag var liten och gick på disco dans en termin. Avskydde det över allt annat och den enda gången jag slapp var på min födelsedag!
Lidingöloppet menar jag.
Kloka du! Tänk vad mycket uppståndelse det fick när Anna Haag reagerade på detta i samband med Lindingöloppet… (att föräldar pressade barnen alldeles för hårt) spännande debatt!
Jag har ett par kompisar som varit elitidrottare båda två. Deras barn testar lite av varje, inte bara idrott utan även musik osv. De säger att det är skönt om barnen inte väljer elitidrottandet som yrke 🙂 Kanske vill de bara hålla på med musik, målning, drama etc… nog så gott!
Oj, vad bra skrivet. Håller med dig till hundra procent! Att barn ska leva aktivt är både bra, viktigt och nyttigt. Att alla måste vara bäst är inte viktigt, och absolut inte sunt. Att ha mål i livet och våga anta utmaningar är också viktigt. Men viktigast är ändå att se att ens barn mår bra och växer som individer.
Jag kan inte förstå hur man kan göra så mot sitt eget barn. Jag kommer aldrig pressa mina i alla fall. Däremot kommer jag pusha för träning och ett mer aktivt liv. De behöver inte vara bäst i någon sport. De är bäst i våra ögon och det räcker gott och väl
Håller helt med dig.
Så fin bild på er, Jane är fantastisk!