Som ni nu vet så är jag ensam vårdnadshavare för Annie. För det mesta känns det helt ok faktiskt. Men det är en situation som jag inte hade väntat mig där det från början har känts rätt tungt. Det är utvecklingssamtalen. De har alltid känts jobbiga. I morse var det utvecklingssamtal för Annie på förskolan. Jag fick idag, precis, som de flesta andra gånger höra att jag har ett väldigt intelligent och verbalt barn som fungerar mer än utmärkt på alla plan. Men det är något av en sorg för mig att inte få dela det med någon som är minst lika stolt som man själv känner sig, vara två om att känna att ens eget barn är bäst i världen. För mig är det ungefär samma känsla som då man efter en flygresa landar på Arlanda, och helst vill berätta om allt, och ingen möter upp. Antiklimax.
Känner med dig! Jag vet hur det är att vara ensamstående och få vara ensam om både det positiva händelserna som sker, och det negativa. Men precis som Emmelie ovan skrev får du tänka på att du har oss bloggläsare som är med dig. Så sträck på dig och var stolt!
Kram Sanna
Fin blogg är lite nyfiken var du har ensam vårdnad, kram
Tack Lena! Du kan läsa mitt inlägg http://blogg.loppi.se/matstugan/2014/05/02/att-dela-upp-sina-barn-ren-smarta/ så förstår du hur det ligger till.
Känner med dig! Men även om du inte har någon fysiskt så har du alla ”oss” här på bloggen! Vi vet hur stolt man kan vara över sina barn och jag talar nog för många när jag säger att vi glädjas mycket över att höra att Annie är duktig! Vi kanske inte sitter med på utvecklingssamtalen eller möter dig på flygplatsen men vi finns här ändå även om vi kanske aldrig träffas fysiskt. Var en stolt mamma och sträck på dig! Det är värd!
Tack söta söta du!!!