Kanske mitt mest personliga inlägg någonsin. Men det är flera av er som undrat över hur jag har barnen, deras pappor osv. So, here we go. Just nu har det kommit till en punkt då jag och Magdas pappa håller på att strukturera upp hur främst Magda, men även Annie ska sova hos honom respektive mig. Barnen har bott hos mig, men varit hos honom sådär 2 nätter per vecka. På olika dagar. Nu håller vi på att dela upp nätterna. Jag har känt mig alldeles paralyserad av det de senaste veckorna. Jag vet att det måste bli så, men det är ren smärta att veta att jag inte kommer få se Magda på flera dagar. Det har inte gått en dag sedan vi bestämde att vi nu ska börja med flera nätter på raken utan att jag har gråtit över det. Jag har en enorm sömnbrist pga av Magda med jag vill ändå inte vara utan henne i flera dagar.
Annie kommer även hon vara en del hos Magdas pappa. Han har varit där sedan hon var väldigt liten. Annie har ingen pappa, hon är ett Danmarksbarn. Jag skaffade henne själv genom anonym donator. Det var ett noga övervägt beslut och efter miljoner tester som konstaterade att jag hade vissa problem att bli gravid, hormonbehandling, äggspruta och diverse undersökningar blev jag gravid. Jag gick igenom min graviditet själv (men med flera nära vänner som alltid fanns där), hade med min mamma under förlossningen och sedan dess har jag tagit hand om henne helt själv. Jag har självklart hela försörjningsbördan för henne, tagit alla utvecklingssamtal och tagit alla beslut om allt som gäller henne själv. Magdas pappa kom in i bilden väldigt tidigt i Annies liv och har blivit som en pappa för henne. De har NU en mycket fin relation och det har varit viktigt för oss båda att fortsätta den relationen och att Magda och Annie är så mycket som möjligt med varandra.
Jag och Magdas pappa hade en, milt sagt, blodig separation, mycket bråk. Vi separerade när Magda endast var några månader gammal. Jag begärde då att vi skulle få samarbetssamtal via socialen för att överhuvudtaget komma överens om något gällande barnen. Vi gick till Socialen länge och regelbundet för att lära oss samtala med varandra och att strukturera upp det som gällde barnen. Kvinnan vi pratade med styrde upp hur Magda skulle börja sova hos sin pappa en natt per vecka och hur han skulle ha henne några timmar här och där. Då vi började gå där fanns det ingen fungerande kommunikation mellan oss, då vi slutade gå där hade vi en toppenkommunikation och från den punkten har vi kunnat lösa allt själva mellan oss. Men det var hårt arbete, minst sagt (en gång var jag så uppriven då vi kom från Socialsamtalet att jag backade ut bilen rakt i bilen bakom, krasch). Idag fungerar allt väldigt bra, men det är ändå mardrömsaktigt att inte få se dem varje dag, tanken på att inte få känna deras små armar om sin hals minst en gång per dag…
Bästa tänkbara mamman
Gulliga du!
Gick igenom samma sak med mina två stora. Det är tufft och ensamt och man gråter och längtar. Att säga något annat vore inte sant. De första nätterna för mig var så tuffa att jag sov i deras rum och snusade på deras kuddar. Idag kan jag le åt det, men just då var det hemskt. Sedan valde mina att vara hemma hos mig och bara hos pappa varannan helg, men det är en annan historia. 😉
Det du gör är kärleksfullt och stort och det kommer bli hur bra som helst <3
Hittade din blogg idag. Den är underbar!
Åh, tack för fina och tänkvärda ord:-)
Kram sötis! Du är en inspirerande mamma och det händer ofta att jag tänker på just dig när jag funderar över hur man ska vara en bra mamma åt sina barn
Tack underbaraste du:-)
Du är en underbar mamma Linda! Även om vi inte träffats live, så vet jag att du är en omtänksam människa med hjärtat på rätt plats. Kram!
Tack Katarina för att ditt stöd i alla lägen! Kram
Det är nog många som blir väldigt stärkta av att du delar med dig av så privata personliga saker! Jag har länge tyckt att du har varit en stark och inspirerande kvinna. Och att få veta att du valde att skaffa ett barn helt på egen hand stärker den bilden!
Skönt att du och exet idag har en bra kommunikation. Men förstår din sorg över att behöva vara utan barnen mer! Och jag kan inte säga att man vänjer sig (trots 3 år av varannan vecka med min son) men man hittar vägar för att det ska kännas lite bättre och tiden ska gå lite snabbare!
En stor kram till dig Linda! Ha en fin helg!
Åh, tack Malin för den så fina kommentaren. Det här inlägget var varken lätt eller självklart att skriva. Kram och ha en superfin helg du med!
Vilket fint inlägg och jag förstår känslan att lämna men du kommer klara det galant – det är jag säker på 🙂
Tack snälla:-)
Du verkar vara en underbar mamma och en otroligt stark person. Din blogg är så inspirerande och det är du med! Ha det bra. Kram
Vad gulligt av dig, tack! Kram!
Förstår att det känns tufft att skiljas från sina barn! Du låter oerhört stark som lyckats ta dig från en ”stormig” relation till att kunna kommunicera. Det är en fin gåva du ger till dina barn att de får en bra relation till båda föräldrar och att ni kan vara sams 🙂
Vad fint skrivet, tack, värmde!
Du är världens bästa mamma vännen och det kommer att gå så bra. <3
Tack allra underbaraste du.