18:e januari. Idag har Erik och jag varit gifta i ett halvår. Så fort tiden går! Känns som att det var alldeles nyss..
Det första halvåret som gifta har gått bra tycker vi, ingen som vill skiljas ännu så det är väl ett gott betyg haha.
Tänkte att jag skulle blicka tillbaka bland bröllopsbilderna, lägga upp några fina och minnas med kärlek.
Men sanningen är den att det tyvärr inte finns så många fina bilder från vår stora dag. Några enstaka porträttbilder och ett par mingelbilder som vi anser är av god kvalité och håller tillräckligt hög nivå.
Fotografen som vi anlitade (för dyra pengar) tog bilder som vi inte alls blev nöjda med.
Många bilder är kapade vid höften och har mycket luft och himmel ovanför, vissa är överretuscherade där man knappt ser spetsdetaljerna på min klänning eller att den tonar i blått. Vi fick ca 250 porträttbilder där vi skulle välja ut våra 20 favoriter. Efter den första gallringen hade vi bara hittat 18 st som vi tyckte var fina. Väldigt synd. Har full förståelse för att alla bilder man knäpper inte är spot-on, men tyvärr anser vi att antalet bra bilder inte väger upp de dålig, eller priset.
Sedan var det en del strul efteråt också men orkar inte ta allt här. Några tackkort skickade vi inte heller ut. De såg grumliga ut i färgen och på baksidan stod det med typsnitt times new roman storlek 12 och icke-centrerat: ”Tack för uppvakningen på vår dag”.
Oh well, vi får minnas dagen inombords istället. Tillsammans med våra nära.
Hög igenkänningsfaktor! 2008 gifte jag och Daniel mig och precis så som du beskrev er bröllopsfotograf kände och känner jag för vår. Vi hade fått se bilder som han hade tagit vilka var _magiska_ – men det kanske är lätt att visa upp fyra, fem, sex stycken magiska biler. En helt annan sak att vara med vid en heldag och fånga alla magiska stunder. Jag skulle också kunna räkna upp allt som han gjorde fel /som blev fel men några är att han skyllde alla suddiga bilder (där han hade fel fokus) på sitt nya objektiv, han fotade aldrig mig framifrån i kyrkan trots att vi hade kollat med prästen att det var heeeelt okej att han gick runt och fotade (bara han, ingen annan), han satt och mumsade på maten när min far höll tal – ingen bild på pappa, hans minneskort tog slut (!) så han lånade min brors (något jag bittert ångrar då min bror tog finare bilder än fotografen).. Listan kan göras väldigt lång, men känslan som du beskrev i ditt inlägg träffade mig rakt i hjärtat! Vi var så otroligt besvikna på bilderna – på de bilder som är de viktigaste just där och då och för en lång tid framöver! Jag blir fortfarande irriterad när jag tänker på det. Om vi någon gång förnyar våra löften ska vi verkligen se till att vi hittar en fotograf med bra referenser 🙂
Ha en fin dag!
Fy så dåligt! Ja man blir verkligen förbannad. Så trist 🙁 Att det ska behöva vara så.. Ja vi känner väl det i efterhand att man hade kunnat gräva lite mer kring referenser och portfolio, samtidigt så tänker man ”hur svårt kan det vara att ta bra bilder”. Men att hålla kameran rakt och hitta rätt fokus är tydligen svårt och ska kosta mycket pengar. Även fast vi andra hobbyfotografer lyckas mer eller mindre varje gång..!
Vi får hoppas att våra erfarenheter om dåliga fotografer stannar där! 🙂 Detsamma till dig! Har du börjat med nya träningen än? 🙂
Min träning? Du menar min icke-existerande träning? 😉 Kan inte du komma förbi och kicka mig ur soffan? 😀 Jag måste verkligen ta tag i tränandet, vill så gärna – men saknar orken. Elton sover väldigt dåligt på nätterna och äter väldigt ofta (fortfarande!) så på dagarna är jag mer eller mindre som en zombie. Att träna vore ju definitivt det rätta då, inte minst för alla endorfiner.. men, har inte hittat orken än – eller fått ”tummen ur”. Fick ju en gympaboll och gympaband till julklapp, så jag kan ju iaf inte skylla på att jag saknar redskap. Mitt mål för ikväll är att dra på gympaskorna och göra några övningar, som jag minns från mamma-träningen, ikväll 🙂 Får meddela senare om huruvida jag lyckades 😉