Okej, redan nu vill jag varna för ett eventuellt långt inlägg. Jag vill även ha sagt att är man känslig för tjejsnack så bör man sluta läsa redan här och scrolla vidare till ett annat inlägg.
Så, nu har jag sagt det! 🙂
Som de flesta av er redan vet så försöker vi skaffa barn. Vår längtan har varit lång och vi har försökt i ungefär 2½ år.
80% av de par som försöker skaffa barn blir gravida inom 1 år. Så har alltså inte fallet varit för oss. Hursomhelst. I december förra året så sökte vi hjälp hos en klinik i Hässleholm. Man har tagit prover på både mig och Erik, jag har hoppa upp och ned i gynstolen som aldrig förr, haft metallrör skuffat upp i fiffin och trots allt detta visar proverna inget avvikande. Allt verkar normalt.
Ändå så blir det inget..
Jag vet att vi definitivt inte är ensamma i vår frustration, snarare allt annat än. Men vi har alla vår egen kamp. De flesta samlas på familjeliv där man ventilerar allt mellan himmel och jord. Under vårt första 1½ år spenderade jag endel tid där inne men just u försöker jag hålla mig borta så mycket det bara går haha.
För även om proverna inte visat något så har man ofta ändå en egen teori.
Min teori tog jag upp med läkaren i våras men då avfärdade hon det bara med att ”Det är heeelt normalt”. Ändå kunde jag inte riktigt släppa detta utan kände att jag behövde stå på mig mer, ta upp det med henne igen, vilket jag gjorde för några månader sedan. Då var det helt plötsligt annat ljud i skällan och det som tidigare var helt normalt verkade inte lika normalt längre. Jag pratar nämligen om mensen.
För ca 10 år sedan så hade jag en så kallad skolboksmens. Alltså en som följde helt enligt plan och betedde sig precis så som man fick lära sig att den borde vara. 3-5 dagar med blödningar och en cykel som låg på 28-29 dagar.
Helt regelbunden ända från dag ett och jag hade överlag bra koll på kroppen.
Just nu har jag en cykel på 26 dagar och blödningar 1 dag. Det är alltså något som skett, något som känns annorlunda och avvikande. Från att gå till att avverka en hel ask blåa normaltampisar kan jag nu ha en av de minsta minitampisarna under en hel cykel. Är de bara jag som tycker det är konstigt?!
Så när jag nu en andra gång presenterade denna tanken för läkaren, förklarade att min slemhinna måste vara för tunn för att ett ägg överhuvudtaget ens ska kunna fästa så verkade hon (äntligen) fatta galoppen. Hon tyckte därför att vi skulle börja stimulera med sprutor.
Såå vi bokade in en tid som skulle matcha in starten in på nästa cykel men det var där det strulade till sig. Jag har nämligen gått på akupunktur och zonterapi senaste tiden, något som har påverkat min kropp väldigt positivt.
Jag känner tydligt hur kroppen börjar komma igång, den beter sig nästan som om den vore i puberteten igen. Men eftersom kroppen började jobba för fullt så var min föregående cykel endast 22 dagar, vilket gjorde att vi missade den bokade tiden för uppstart med injektioner.
Ett ultraljud konstaterade att vi för långt in i den påbörjade cykeln så att starta med injektioner då hade varit mer eller mindre verkningslöst. Istället ville läkaren att jag skulle börja med p-piller vid ytterligare nästa cykel och sedan sprutor efter den.
P-piller alltså?! Något som är till för att FÖRHINDRA graviditet?! Något som även, med största sannolikhet även fukkat upp min kropp från början?! Nej, förstå mig om jag blir lite osäker inför detta..
Nu när min kropp äntligen börjat komma igång, ska jag då börja tämja och begränsa den igen? Kapa min egen hormonproduktion och bromsa alla naturliga funktioner?
Jag kan förstå de par som ska påbörja en ivf-resa, där man behöver göra en nedreglering. Men så är inte fallet hos oss. Här vill läkaren att jag ska äta p-piller för att istället kontrollera cykeln så att vi inte riskerar att missa vår nästa bokade tid. Men då 22-dagarscykeln var ett undantag så känns oddsen för att det ska upprepas oerhört låg. Hänger ni fortfarande med eller har det blivit för komplicerat?
Igår fick jag min mens (förövrigt på dag 28!! 😀 Det gäller att tänka positivt 😉 ) så tanken var ju att jag skulle börja med de där förbaskade p-pillrena igår. Men det kändes bara fel. FELFELFEL.
Min magkänsla säger att jag ska strunta i dem, boka en tid för uppstart med injektioner och så får det bära eller brista helt enkelt. Eller är jag helt dum nu?
Finns det någon som varit med om något liknande? Har ni någon erfarenhet av detta?
Finns det någon funktion som p-pillrena kan fylla mer än att bara kontrollera cykeln (alltså ej i nedreglerande syfte)?
Det är som ett smärre krig i mitt huvud just nu.. Att äta eller att inte äta?
Hej finis!
Min första tanke när jag läste ovan var att du verkligen ska gå på din magkänsla. Tror oxå du ska prata med annan klinik. Byt efter mötet där om det känns bättre. Min kropp kom igång efter 6månader vid slutade av ppiller och min känsla var oxå att lita på kroppen.
Jag gick hos MamaMia och är jättenöjd! Urgullig barnmorska som passade mig/oss. Kemi är viktigt.
Kram om dig!!
Tack kära du <3 Jag valde att strunta i pillrena, känns inte värt liksom. Aha, har hört flera som gått där och fått bra hjälp! 🙂 Fick du Pergotime eller något liknande, eller kom det igång av sig själv? Kram!
Följ din magkänsla, jag skulle ha gjort precis som du, alltså inte tagit pillerna. Det har gått drygt 1,5 år sen jag slutade äta mina p-piller och jag har fortfarande inte fått tillbaka min mens än, trots upprepade behandlingar 🙁 och jag kommer aldrig stoppa det i min kropp igen. Det låter ju onekligen som ett konstigt råd, men förstår att du är kluven.
Vad skönt att det är fler som tänker som jag! Jag valde att inte ta pillrena och just nu känns det som rätt beslut 🙂 Usch så frustrerande! Visst hade du fått Letrozole? Har du fått testa Pergotime något? Håller tummarna för er <3
Bra att beslutet känns som det rätta 🙂 Ja väldigt frustrerande! Jag har testat provera 2 ggr först för att få igång mens men utan resultat, samt både pergotime och letrozole, men det har inte heller fått igång kroppen. Har nu fått remiss till en ivf-klinik, känns både skönt och läskigt på samma gång. Tack snälla, håller tummarna för er med! <3
Okej! Ja det förstår jag, spännande men lite skrämmande. Men det finns så mycket proffsiga läkare inom ivf så det kommer gå jättebra! 🙂 Vårt nästa steg blir insemination och sedan ivf.
Kan även varmt rekommendera zonterapi och akupunktur, har en vän som fick igång sin mens genom det, och min kropp har verkligen vaknat till liv på något vis. Även om min mens aldrig helt försvunnit så har den ändå varit lite konstig, och nu sist blödde jag två dagar, (YAY :P)
Vad skönt! Då går det ju åt rätt håll i alla fall, när man är inne i den här svängen är ju alla framsteg fantastiska, små som stora! 🙂 Får se vad dom säger på Linnékliniken, om vi går direkt på ivf eller testar sprutor en omgång först. Håller tummarna för snabb remiss, all väntan och ovisshet gör mig gaaaalen snart.
Ja man får fortsätta tänka positivt! 🙂 Det är inte en frågan om OM utan NÄR! 🙂
Absolut inte äta!Ta reda på din egen fakta o då kommer du även komma in pp att WHO har klassat P-piller som en av dom största annledningarna till cancer bland kvinnor. Detta mörkar alla P-pillerföretag för dom vill TJÄNA pengar på oss. Läkare får t.o.m en viss procent dessto mer piller som dom säljer på oss. Läs, ta reda på fakta så kan jag lova att du ALDRIG kommer stoppa sånt i din kropp igen. Min andra tanke….har du tänkt på att du tränar rätt hårt o äter rätt strikt. Har du provat att släppa lite..med tanke på din mens låter din kropp stressad. Vad tror du om du hälsosamt går upp något kilo. Om det faktiskt skulle funka, visst är der värt att prova?
Nej p-piller känns verkligen bara som skit. Jag struntade i att äta dem och just nu känns det som ett bra beslut! 🙂 Angående min kost och träning så tränar jag inte speciellt hårt. Jag styrketränar ca 3-4 pass i veckan. Det man ska vara varsam med är att inte få upp pulsen för mycket och för ofta (exempelvis löpning, aerobics och annan högintensiv pulsträning). Vad gäller kosten så äter jag hälsosamt men absolut inte strikt. Har aldrig någonsin räknat kalorier, vägt min mat eller uteslutit något. Däremot så försöker jag undvika socker så mycket som möjligt eftersom det faktiskt enbart påverkar kroppen negativt, men jag äter choklad varje dag och det tänker jag aldrig ge upp. Har kämpat med vikten i hela mitt liv. Så länge jag kan minnas så har jag försökt gå upp i vikt och det enda som funkar för mig för att hålla vikten uppe är att just att träna och äta hälsosamt. Så fort jag slarvar med maten så droppar min vikt. Oerhört frustrerande. Så även om jag förstår dina tankar så funkar inte alla kroppar likadant. Jag hade mer än gärna vägt mer än vad jag gör.
Hej igen, vill först bara säga att jag är så på din sida. Hejar ju liksom på dig för du verkar vara en otroligt människa med så mkt inspirarion. O nu till mina personliga tankar..3-4 passsom du tränar själv?Alla pass du håller utöver det då?o med all vardaglig motion så ”håller du igång” i överkant. För dig kanske det är normalt men genomsnitt så är det hög fysisk aktivitet. Slarvar du med maten här, absolut att du går ner i vikt. Pulshöjade får du gärna utveckla om du vill för det jag vet är det helt ok. Ät bara mer mat. Samma hälsosamma o absolut inget socker men bara mer. Vissa kan få ångest när dom ökar sina potioner o därför skaffar sig egna ”hållbara” ursäkter. Menar med tanke på att du sa du kämpat hela livet. Olika o olika. Alla har hjärta, lungor osv så så olika är vi faktiskt inte. Alla kroppar fungerar att det som åker ner i magen förbränns av träning eller förblir fett av oträning. Resten handlar om tankar/sinne, det är där det verkliga ”spelet” avgörs.” Visualisera det du vill ha, lev o könn som du reda fått det ” är bland dom bästa tips jag fått. Du ÄR redan mamma. Nu ska bara din kropp komma ikapp! <3 Tack för orden.
Till att börja med: De övriga passen som jag håller i är lågintensiva yogaklasser. Absolut träning det också, men skulle träningsmässigt kunna liknas vid en promenad. Det stämmer att jag har ett aktivt yrke, men jag är inte mer aktiv än vad exempelvis en förskolelärare är, som står/går/bär större delen av dagen. Det kan däremot absolut stämma att min kropp är stressad, men det inte av för mycket aktivitet och för lite mat utan snarare för att jag jobbar långa dagar och sällan är ledig. För det andra så ja, jag har kämpat med vikten i hela mitt liv. Från att jag var två månader till 10 år så fick jag gå på regelbundna extrakontroller hos läkare för att de trodde att jag var sjuk på något vis eftersom jag inte gick upp i vikt. Tror inte det är många två-månadersbebisar som utvecklar ångest för portionsstorlekar, eller vad tror du? Ber om ursäkt om mitt svar uppfattas som lätt passivt-aggressivt, men du förstår att jag är oerhört trött på att folk kommenterar andras kroppar och vikt. Det finns ingen specifik människomall, det är inte alltid svart eller vitt, det finns en gråskala. Jag har många nära och kära runt mig och jag är övertygad om att de skulle ingripa om de var oroliga för min hälsa. Så även om jag är otroligt tacksam för att du står på min/vår sida i det hela så skapar det enbart negativitet att indirekt påstå att jag har en ätstörning. Jag har ingen ångest över mat.
Så tack för omtanken, men det här är det sista ordet om min vikt. Ha en fortsatt fin dag!
Hej du! Åh, jag har så mycket att säga gällande detta. Vi har tre barn, men jag har fått hjälp med varenda ett av dem. Jag har också besökt samma klinik som du (antar att det är samma, finns väl bara en i Hässleholm?) och det var verkligen SÅ mycket annorlunda (läs:sämre) än vad set var när jag gick hos Mamamia i Stockholm. Så, mitt tips är att du bokar in ett möte till en annan klinik. Kristianstad kanske? Hade jag varit du hade jag gjort precis som du gör – struntat i att ta p-pillren eftersom din magkänsla säger att det är fel.
Ja det är lite så vi tänker också, eventuellt söka oss direkt till en klinik i Malmö, men Kristianstad är ju lite närmare!
Mm har verkligen inte hört mycket positivt om Maria på senaste tiden.. (ja, det är dit vi går ;)) men jag har tänkt ge henne en sista chans nu. Men man måste samtidigt känna förtroende för sin läkare liksom :/ Men vad skönt att ni har fått bra hjälp! De inger alltid lite hopp när man hör om andra som befunnit sig i samma situation och sedan lyckats få barn 🙂
Jag fick höra av min BM att man är som mest fertil direkt efter en hormonbehandling, dvs direkt när man slutar med p-piller/minipiller. Jag trodde nämligen att det skulle ta lång tid för kroppen att komma igång igen -det var vad jag alltid hade hört – och blev därför oerhört förvånad när jag blev gravid.
Ja jag har hört det också, samtidigt är det så många kvinnor som får problem med sin cykel när de slutar med p-piller. Jag åt cilest 28 i drygt två år och efter bara någon månad så hände det jättemycket märkliga saker i min kropp (tex gick mitt hår från lockigt till spikrakt) och många av de problem som jag fick då hänger fortfarande kvar, trots att det var flera år sedan jag slutade äta dem. Dessutom lyckades vi ju inte bli gravida direkt efter jag slutade med p-ringar (som var mitt senaste preventivmedel) så jag är väldigt kluven…