Åååå det känns som jag knappt ser min familj längre, in och ut genom dörren, stressa stressa och åter stressa. Nu hör ju inte detta till vanligheterna i vårt liv och gissa hur glad jag är för det. Just nu är det bara mycket med allt som ska hinnas med. Det är flytten med själva packandet, Felicias 3 års kalas och vänner som kommer på besök. Jag försöker dessutom slå knut på mig själv genom att maniskt insistera på att baka allt till kalaset själv. Varför ta hjälp eller köpa något färdigt? Alldeles för mycket kontrollfreak för att överväga tanken.
Idag är det en jobbdag för min del och i kväll ska vi över till svärmor. Är så glad att Felicia vaknade innan jag hann gå så att jag i alla hast hann fläta håret på henne (förlåt Pontus men du behöver några fler års övande innan tekniken sitter).
Gårdagskvällen med kollegorna var absolut minnesvärd och jag riktigt sörjer att jag inte kommer hänga med dessa underbara människor längre. Av erfarenhet så vet jag också att oddsen för att vi kommer träffas efter min sista jobbdag är väldigt liten vilket gör det hela ännu jobbigare. Ibland är det bättre att vara ung och naiv, då gör allt inte lika ont.
Senaste kommentarer