Nu är vi äntligen på väg hem till Rosersberg igen och jag har aldrig i mitt liv längtat så mycket. Tre dagar och nätter utan minihjärtat är mer än vad jag mäktar med. Men tuttarna börjar sina och nu är amningstiden ett minne blått, kanske för all framtid. Det känns både skrämmande, skönt och vemodigt.
Felicia och jag har gjort det mesta av dagen som vi hade för oss själva. Lång sovmorgon följt av mysig fika på stadens café med goa vänner. Efteråt åkte vi till mormors jobb och flickorna i klassen blev genast ”barnvakter” och hade väldigt roligt! Speciellt tremänningen Tea tycker att det är roligt och det märks att hon och Felicia har ett speciellt band. Felicia blev satt i skolbänken och tjejerna lekte fröknar som skulle lära henne allt från att räkna till att skriva.
Senaste kommentarer