Ida Zäta

2013 är ett år att minnas. Vi började året som en splittrad familj, då jag och Felicia bodde i Ljusdal när vi hade vattenskada i lägenheten för att sedan komma hem till en utmattad pappa som behövde några månader att ta igen sig och en vår full av förväntningar på den kommande lillebroden. Den 29 april kom han med buller och bång och livet som tvåbarnsföräldrar tog fart på riktigt. Han visade tidigt hur pass mycket uppmärksamhet han ville ha och var inte glad över att dela uppmärksamheten med storasyster, jag och Pontus blev satta på prov och livet lär aldrig mer bli sig likt. Men vad gör väl det när livet nu är så mycket bättre än vad det var förut? Sommaren gick och trotts semestertider så blev jag bara mer och mer gråhårig, till hösten fick Felicia börja på dagis. Någonting som hon idag älskar men som hon i början hatade mer än någonting annat. Kämpigt var det att dra henne med sig och lämna henne gråtandes, men väldigt behövligt för min egen del, annars hade jag förmodligen gått under denna höst. Elias är ett barn som hörs, han skriker och pratar mycket och oftast är det lite mer än vad jag orkar med. Det har blivit ett och annat telefonsamtal till pappan på jobbat för några peppande ord, det är så uppskattat att ha det stödet. Nu sitter jag här sista dagen på året och tänker tillbaka med värme i hjärtat, jag hoppas att 2014 blir ett minst lika bra år!