Jag börjar verkligen bli redo att lämna över stafettpinnen vad gäller barnomsorg till Pontus. Jag är så sugen på att komma tillbaka till vuxenvärlden, den som inte innefattar blöjor, trotts, gnäll, gråt och fläckar. Visst skulle jag sakna alla dom mysiga stunderna med mina trollungar men två år hemma gör en grå och tråkig. Just nu sitter jag och filar på mitt CV och hoppas att jag ska kunna påbörja någonting nytt vid årsskiftet. Det hade varit så roligt att jobba med det jag är utbildad för, kommunikation.
Elias, våran minsta lilla trollunge som bara växer och växer. Varför går tiden så fort? Den gick fort när Felicia var bebis men nu går den ännu fortare och det känns inte som om jag hinner med honom. Jag är rädd att jag inte kommer att komma ihåg Elias som bebis, lukten, rörelserna och ljuden. Han har verkligen borrat ett hål i mitt hjärta och satt fast sig själv med en krok. Han är en riktig kelgris och vill alltid vara nära, nära och med. Att ligga för sig själv eller att sova på dagarna är galet överskattat tycker han. Men dinglar gärna med benen från björnen, väl spenderade pengar måste jag säga. Ibland känns dock vagnen något överdriven då vi nästan aldrig använder den som syskonvagn eftersom Elias inte gillar att åka.
Senaste kommentarer