Fyra veckor av kärlek, det är nästan så att jag börjar känna panik över att tiden går så fort och snart nog är Elias inte min lilla bebis längre utan ett litet barn. Det var ju inte länge sedan som Felicia var så här liten och se så stor hon är nu och hur fort tiden har gått. Men även om jag kommer att sakna den första bebistiden så är det väldigt skönt att han växer och blir starkare för varje dag som går, han är liksom inte lite skör längre.
Stora damen här hemma testar sin föräldrars alla gränser just nu och ofta så är det så väldigt svårt att hålla sig för skratt när vi försöker att säga till henne. Både jag och Pontus får ofta bita oss i läppen eller vända oss bort för att hon inte ska fatta. Roligast är att leka med vatten och hon far fram med sin vattenflaska lite varstans. Oftast sköter hon det väldigt bra och är lydig men så helt plötsligt så tindrar det till i ögonen på henne och bustjejen är framme. Då kan både soffan och golvet vara ”tvättat”.
Men hon är också väldigt duktig våran tjej, hon hjälper till en massa och vill vara med. Vi kan oftast be henne hämta saker och hon gör det gladeligen. Dock är det aldrig något tvång att hon måste hämta eller göra saker, hon är ju fortfarande väldigt liten och ibland är det lätt att glömma bort hur liten hon faktiskt är.
Om en vecka börjar Pontus jobba igen och jag gruvar mig sjukt mycket om jag ska vara ärlig!
Senaste kommentarer