Det blev en sen eftermiddagsvila för Felicia idag och när hon vaknade så var mormor hemma. Hon hade kommit hem i lite mellantid som hon hade och ville spendera den med oss. Med sig hade hon semlor som vi fikade på medan vi väntade på att Felicia skulle vakna.
Felicia har verkligen blivit en riktig liten mormors-tjej under tiden som vi har bott här uppe och konstig vore kanske annars då dom busar konstant med varandra. Efter några kramar vid köksbordet dem i mellan så klädde vi på oss och gick ut i det varma, töande vädret. Efter en timme så började mina handskar att bli blöta och när vi kom in så märkte jag att även Felicias var det. Men innan dess hade vi hunnit skotta massa snö som föll under förmiddagen, byggt en snöbollslykta och tagit en ”lång promenad”. Det var alltså Felicia som gav sig iväg och gick långt, långt för att vara henne. Hon hade spanat in en mormor/farmor med barnbarn som kom sparkandes och ville hänga på, så hon sprang efter dem. Trotts att hon ramlade en väldigt massa gånger så reste hon sig upp och fortsatte.
Man kan inte annat än att bli stolt som förälder när ens barn gör framsteg. Jag tänkte nämligen på hur hon var i början av vintern och hur utvecklingskurvan ständigt pekar uppåt. Barn lär sig så väldigt, väldigt mycket de första åren. När snön först kom och vintermunderingen skulle på så kunde hon ju knappt gå och nu springer hon runt som om hon inte gjort annat.
Senaste kommentarer