Ida Zäta

I torsdags så gick vi in i vecka 20 och det är nu bara en vecka kvar tills halva graviditeten har gått vilket känns helt galet. Vart har tiden tagit vägen liksom och om de kommande 21 veckorna kommer att gå i samma tempo så kommer ju sommaren att vara här innan jag ens hinner blinka. Denna sommar kommer jag dock förmodligen att få spendera i skuggan med tutten fladdrandes, men nej jag är inte alls bitter. Jag kommer förmodligen älskar våran son lika mycket som jag älskar Felicia men just nu har jag bara svårt att föreställa mig de. Jag har ju redan gett bort mitt hjärta, kan jag ge mer kärlek? Detta återstår att se, men jag är ju inte ensam i världen om att skaffa fler än ett barn och andra verkar ju uppenbarligen kunna ge lika mycket kärlek till alla sin barn oavsett om det är ett, två eller tio så det ska nog gå vägen för mig och denna lilla gosse också. Idag sa han i alla fall hej för första gången genom massor av kännbara rörelser inne i magen vilket kändes helt underbart och lite smått märkligt men ändå bekant. Det är mycket känslor, hormoner och funderingar som susar genom kroppen just nu vilket är stundtals ganska så jobbigt, därför saknar jag mitt hem och min andra hälft tusen gånger mer än vad jag någonsin trodde var möjligt. Men som sagt, vi räknar dagar och nästa helg får vi kramas.