Första graviditeten var så spännande, varje dag kändes som en vecka och tiden kunde aldrig gå fort nog. Nu är det lågt ifrån samma känsla, vilket gör mig lite lätt besviken. Jag vet inte om det är för att graviditeterna kommer så nära inpå varandra eller om det är för att jag faktiskt inte gillar att vara gravid. Första gången var ju allting nytt och jag visste inte vad jag hade att vänta från vecka till vecka. Nu vet jag det och ingenting känns spännande längre, förutom ultraljudet som vi ska göra om en vecka. Men efter det så är det bara en lång evighetsväntan till våren och förlossningen. Jag låter kanske lite bitter men det är jag absolut inte, jag skulle mer referera det till besviken. Trött i kroppen är jag och jag känner inte att jag har återhämtat mig till hundra procent efter första graviditeten. Det kanske inte är jätte konstigt med tanke på att kroppen inte ens fick vila i ett år. Jag är också rädd för hur min kropp kommer att förändras. Jag var så lättad att ”skadorna” inte var värre än ett par hängande bröst och en slapp rumpa efter första omgången, men det är ju ingenting som säger att bristningar och putmage inte kan hitta hit för det. Jag vet inte hur jag skulle tackla en sådan förändring, hur jag mentalt skulle se på mig själv efteråt. Så visst är detta barn väldigt välkommet men det är fortfarande många tankar som snurrar i min skalle. Att ha ett barn kräver sina krafter och att ha två gissar jag tar ännu mera. Det skrämmer mig att inte kunna ha kontrollen, jag som är värsta kontrollfreaket.
Det som känns som det mest osjälvklara nu kommer bli världens mest självklara grej när tvåan kommer. Tänk dig in förändringen du kände med ETT barn, att när väl hon kom så var allt så självklart. Samma kommer du känna med tvåan och du kommer undra vad du gjorde om dagarna med bara ETT BARN och hur lätt det var, samtidigt kommer du se lillebror som det mest självklara någonsin så lugn bara lugn allt kommer av sig själv =)
Sen om kroppen så tror jag inte att du kommer få värsta magen o bristningar o annat, din mage ser väldigt liten ut för o va vecka 19 o i samma typ som felicias . MEN OM så blir också det en vana och visst kanske du kommer bli besviken men inget du kan göra o det kommer, en del man får ta när man blir gravid som sagt. Annars om de blir kaos är de bara att träna så kommer du komma i form inom kort men tror inte du behöver oroa dig =)
kraam
Tiden går vansinnigt fort med tvåan i magen. Hinner inte sitta ner och fundera mm. Denna gången är förberedelsen inte lika stor, släkt är inte lika nyfiken och frågar. Det är lite som att denna åker med av bara farten. Nu blir det nog inte så när bebisen föds.
Mina funderingar kretsar också kring hur syskonet kommer vara, hur kommer jag vara, kommer jag orka mm. vill inte att lillan ska bli ledsen för att jag är trött. Det kommer vara 1 år och 5 månader mellan våra…
Skönt att höra att det finns fler som sitter i samma situation som en själv och självklart har jag också tänkt tanken hur Felicia kommer att tackla ett syskon. Jag är också rädd att min ork inte ska räcka till men förhoppningsvis så gör den det. Barnen har ju förhoppningsvis också andra vuxna som både kan ge energi och kärlek till dem. Vi har tänkt att Pontus ska vara hemma första månaden efter att tvåan är född, både för att avlasta mig men också för att kunna få tid med Felicia. Så förhoppningsvis blir det en mjukstart in i syskonlivet.
Uppskattar verkligen din ärlighet i det här inlägget. Tråkigt att du känner dig besviken men känslan kanske blir starkare ju mer påtaglig och verklig graviditeten blir. Den kom ju så hastigt så du hann inte förbereda dig känslomässigt på en till graviditet.
Sv: Haha, rolig kommentar du skrev ang min röst 😉
Vilken dag ska du gå?
Kram
Jag ska dit på måndag
Va trist att du känner dig besviken men jag kan förstå vad du menar… Ska bli spännande med ultraljud! Går du det i Stockholm eller Ljusdal?
Jag går i Stockholm, jobbar du så kanske jag tittar in efteråt 🙂