Ida Zäta

Denna dag började precis som gårdagen avslutades men att jag bara ville slita mitt hår. Felicia och jag syncade inte och med bristande hjälp från en frånvarande sambo så blev det lite för mycket för mig. Jag fann mig själv i soffan gråtandes och men en känsla av hopplöshet. Anledningen är att en tiomånaders tjej är fruktansvärt snabb och föräldrarna måste ständigt befinns sig på tå för att passa alla farligheter. Det spelar ingen roll hur mycket man barnsäkrar, det finns ändå farliga saker som är oundvikliga i hemmet. Dock lackade jag rejält på att tangentbordet och musen tillsammans med ett vattenglas står i lagom räckhåll för vårat busfrö och att disken som lovades skulle plockas bort igår fortfarande står på diskbänken. Det var alltså inga glada samtal som Pontus fick ta emot på förmiddagen. Men efter lite slit så somnade äntligen Felicia och jag kunde fara fram som en tornado och röja upp allting och som tur var så skulle vi i alla fall fly fältet när hon vaknade. Vi var bjuden hem till Erika och Ludde på mysig lunch med hela mammagruppen. Det var jätte roligt att se deras nya hem och sopporna som Erika bjöd på var fantastiskt goda, men framför allt var det skönt att komma hemifrån och släppa tankarna på förmiddagen. När Pontus kom hem så hade han med sig en försoningspresent (han vet hur lätt köpt jag är) vilket uppskattades väldigt mycket. Han är förlåten men jag hoppas att disken är borta nästa gång han säger att den ska vara de..