2006 jobbade jag som Au Pair i den härliga sydstats staden Atlanta, GA. Jag levde verkligen livet och älskade mitt år av äventyr. Jag träffade oändligt många människor och knöt djupa vänskapsband.
Sista halvåret hittade jag en bästa kompis, vi gjorde allt tillsammans. Vi spenderade mycket tid med hennes värdfamilj, som var helt underbara. Dom tog med oss på massor av sevärdheter och bjöd med oss på fester. Men en morgon klockan fem ringer min telefon och ingenting blir sig längre likt. Min kompis kille är det som ringer och behöver hjälp. Min kompis har tappat det helt, hon yrar, vet inte vem hom själv eller vilka vi är, blir våldsam och får tillslut åka med ambulans till sjukhuset. Jag åker med henne och efter kommer hennes värdfamilj.
Efter det blev hennes värdfamilj verkligen som min. Jag bodde hos dom och hjälpte dom med deras dotter. Det var en varm känsla hemma hos Bill och Bridget. Jag kände mig trygg.
2006, det är nio år sedan. Jag kan inte fatta att det har gått nästan ett helt decennium. Jag har planerat resan tillbaka i mitt huvud flera gånger. Men oavsett när jag nu gör den så kommer det vara försent. Jag kommer aldrig få träffa Bridget igen då hon i tisdags lämnade oss. Jag tror inte på gud men det gjorde hon och jag hoppas för hennes skull att hon är där nu.
Bridget är en riktig inspirationskälla, speciellt för en ung tjej i början av livet. Hon har gjort karriär, rest runt hela världen och vågar ta plats. Hon hade ett öga för färg, form och inredning, och hon var en av mina största förebilder 2006.
Senaste kommentarer