Äntligen framme i härliga Malmö, lite tråkigt väder men dialekten muntrar upp i regnet. Flygresan gick bra men innebar en flashback till helvetet. En liten bebis skrek helt förtvivlat och otröstligt under långa perioder, minnena från Elias som bebis kom som en kalldusch och hjärtat gick mitt i tu. Den frustrationen och paniken över att inte kunna trösta sitt älskade lilla barn och dessutom inte veta om han har ont eller inte är fruktansvärd. Ögonen började tåras och jag ville bara hjälpa till. Ta bebisen och trösta, krama, pussa, jag vet dock att det ute skulle hjälpa, bebisen vill ändå vara med mamman, så jag lät bli. Men oj av ont det gjorde i mig.
Innan jag reste hann jag springa förbi underbara Ulrika, en föredetta kollega som har bytt gult mot rött, och säga hej. Jätte roligt att ses och jag önskade att jag hade haft mer tid till att prata.
Nu väntar incheckning på hotellet och sedan middag med gamla klasskompisar. Jag är sjukt trött men ser verkligen fram emot kvällen!
Senaste kommentarer