För två år sedan stannade tiden för en kort minut och ändrade mitt och Pontus liv för alltid. Sedan dess har tiden rusat och vi båda önskar att vi då och då kunde tycka på pause knappen för att ta in livet och hinna njuta. Våran lilla mini tjej blir stor och jag är rädd att vi glömmer, glömmer allt det vackra och underbara med att vara småbarnsföräldrar. Felicia har utvecklats till en stark och självständig flicka som vi båda är väldigt stolta över. Hon har ögon som gnistrar och det varmaste hjärtat. Det finns så mycket kärlek intryckt i den lilla kroppen att det sprutar ur fingerspettsarna på henne.
Hon klättrar högt och lågt, bakar kaka och älskar äpplen. Vi är dock rädda att hon är allergisk mot dem så just nu blir det mycket banan eller som hon själv kallar dem ”binban”. Att tvätta håret är det värsta som finns men att bada är riktigt roligt, speciellt tillsammans med lillebror. Hon tror att hon precis fyllt åtta år men har full koll på att hon enbart ska hålla upp två fingrar. Det finns inga ord som hon inte försöker säga, hon härmar allt och det sensate är WOW med inlevelse. Hon tycker mycket om att sjunga och hennes favorit sång för tillfället är imse-vimse-spindel. Hon är inte pottränad och vill absolut inte sitta på pottan när hon ska gå på toan men vill heller inte gå med en kissig blöja så vi hoppas att det snart kommer att släppa. Hon älskar sin morfar och vill gärna ta svängen förbi honom på vägen hem efter dagis. Om inte de så vill hon gärna se tåget som hon har full koll på att pappa åker varje dag. ”Pappa-tåg” är en mening hon kan säga hundra tjugo gånger i följd.
Senaste kommentarer