Efter att jag hade lämnat en gråtandes Felicia på förskolan i morse så satte jag mig i soffan och började fundera. Är detta början på nästa fas i livet?
Det kändes liksom lite vemodigt att sitta där utan henne. Vi som har hängt med varandra varje dag i snart två år. Min lilla följeslagare som jag har sett växa sedan den dagen hon kom. Prinsessan som jag älskar, mammas stora tjej. Ja som sagt vemodigt kändes det. Jag kunde också känna en viss skuld gentemot henne att jag nu satt där på soffan med lillebror i stället. Där som hon och jag brukade sitta, men jag vet att det är fel att tänka så. Jag har inte övergivit henne eller bytt ut henne, jag får bara lite avlastning i några timmar och hon får leka med kompisar.
När hon var på dagis passade jag på att städa lägenheten. Det har inte blivit ordentligt gjort sedan långt tillbaka, så det tog sin lilla tid och jag får fortsätta i morgon. Känns dock underbart med den rena doften som nu börjar sprida sig. Doftljus till idol i morgon blir både mysigt och toppen på i:ett.
Senaste kommentarer