Ida Zäta

Idag på morgonen så hade jag lovat en kompis att fotografera hennes son. Barnen bjöd på en lugn och skön morgon så det kändes verkligen bra och vi kunde till och med starta tidigare än vad vi hade sagt. Men precis när dom kliver innanför dörren så vaknar Elias och vill göra morgon. Så efter en seg start så börjar vi experimentera inne i köket med ljus och vinklar. Det dröjer dock inte länge innan Felicia kommer inskuttandes och vill vara med. Ni kan ju tänka er kaoset med två minisar och en gnällig storis som inte får som hon vill. Ibland vill man bara låsa in sig, eller varför inte.. låsa in barnen?!

Med lite mutor för stor så fick vi tillslut många fina bilder på minikillarna, jag passade nämligen på att fota lite på Elias också. Lilla pussgurkan som skrattar så gott mot mamma men som har ett jäkla humör han också.

Barnenshus har gått i konkurs och hade därför utförsäljning, vi tänkte åka dit och fynda men när kön ringlade sig runt hela parkeringen så kändes det mindre värt. Det var dessutom ”bara” 30% och i min smak så blir det för mycket möda för att vara värt. Vi åkte hem i stället och lekte ute. Men när Felicia bestämde sig för att rymma och springa ner mot vägen, då blev mamman rädd och arg och bestämde att leka inne var en bättre aktivitet.

Att vara mamma är det bästa som finns MEN man har ständigt fullt upp. Att uppfostra barn gör en gråhårig och ibland vill jag bara lägga mig ner och gråta. Det händer att tålamodet tryter och att speciellt Felicia som testar alla gränser just nu får ta emot en och annan hög ton från sin mamma. När Pontus kommer hem så händer det att jag stänger in mig i sovrummet en stund bara för att få vara ifred och samla kraft, och ibland undrar man vart man ska hämta kraften ifrån. Mammalivet har sina upp och nergångar precis som vilket liv som helst, men kärleken från sina barn går inte att jämföra med någonting annat, det finns ingenting mer värdefullt.