Under graviditeten med Elias så skrev jag flera gånger att jag absolut inte rekommenderade någon att skaffa barn så tätt med endast 17 månaders mellanrum. Idag fick jag frågan av Lina om jag fortfarande kände likadant.
Det är på två sätt. Att skaffa barn tätt innebär en oerhört stor påfrestning för kroppen. Jag hade inte hunnit bygga upp några muskler i rygg och bål vilket gjorde att min redan ganska så dåliga rygg tog ännu mera stryk och att jag idag har mer problem av den än vad jag hade innan. Sedan kan jag tycka att det är ganska så mentalt jobbigt ibland då jag under så lång tid enbart har varit mamma och helt gått in för den rollen. När Felicia var under året så hade jag aldrig behovet av att lämna bort henne och göra något annat, men denna gången är det annorlunda och jag har ju redan lämnat bort Elias flera gånger för att själv gå ut och roa mig. Men nu behöver jag det, att vara mer än bara mamma. Hitta mig själv som Ida i rollen som mamma.
Men vad gäller barnen så tror jag inte att det spelar så stor roll hur långt det är mellan dem. För oss funkar det väldigt bra med 17 månaders skillnad och jag hade inte velat ändra på det. För min egen del så hade jag dock inte planerat in en sådan tät graviditet igen.
Tack för svar! 🙂
Jag kan tänka mig att behovet av att vara ”jag” och inte bara mamma blir mer påtagligt ju längre tiden går, eftersom man är så ”intensivt” mycket mamma det första året.
Kroppsligt hoppas jag klara den här graviditeten bra, har tränat mycket sedan min dotter kom och ska försöka hålla i det så länge jag kan. Är bara rädd för foglossning, som jag även hade sist, det kan man ju inte direkt förebygga eller påverka själv.
Men om man tänker några år framåt så känns det så värt det för barnen att få syskon så snabbt, att kunna leka så bra med varandra och alltid ha en ”kompis” är ju underbart. Även fast det lär bli en del bråk också, hehe 🙂