Jaha, första dagen utan Pontus gick ju faktiskt riktigt bra, men jag är helt slut och kommer somna gott i kväll. Tanken på att jag kommer att ha det så här nu i tre veckor innan Pontus får semester skrämmer mig dock lite, för det är ett jäkla planerande för att få allt att gå ihop med två små.
Tur att det var fint väder i alla fall för vi har kunnat spendera mycket tid utomhus vilket underlättar en aning då barn med spring i benen kan göra av med lite energi. Innan middagsvilan så var vi i lekparken där Felicia både är högt och lågt och helt orädd ger sig ut på äventyr. Flera gånger var jag nära att sätta hjärtat i halsgropen och stundtals önskade jag ett koppel på henne. Stora klätterställningen är ju rena rama dödsfällan med alla hål och öppningar som leder rätt ner i marken. Hon klättrar lätt som en plätt upp på stegen, går balansgång två meter upp i luften lutar sig mot öppningar och allt med ett leende på läpparna när hon ser mammas förtvivlande blick, jag är ju inte två meter så jag når ju henne inte. Till slut fick jag dock tag i min iller och hänvisade henne till den mindre men betydligt tryggare avdelningen på lekparken.
Att lägga henne för middagsvila hade jag bävat för då en konrrig Elias gärna håller nyfikna storasyster vaken, men idag gick det bra. Han sov i vagnen och på tio minuter så sov även hon. Jag fick lite egentid och kunde förbereda inför eftermiddagens besök. Vi har haft ett efterlängtat besök av Christine och hennes familj. Sist jag och Pontus träffade Christine var för nästan tre år sedan, då hade ingen av oss barn och massor har ju hänt sedan dess. Vi har haft en riktigt mysig eftermiddag tillsammans och det får verkligen inte ta tre år innan vi ses igen!
Senaste kommentarer