Mycket händer och allt eftersom att Felicia växer och blir äldre så glömmer i alla fall jag mer och mer bort den 25 som en milstolpe. Det händer ju fortfarande mycket i hennes utveckling men det är liksom inte lika radikala saker. Språket utvecklas och just nu är det Anton och Hejdå som hon tränar väldigt mycket på. De båda låter ganska lika, men man kan ibland höra skillnaden i hennes uttal. Att gå är inte längre några problem, men balansen är inte alltid på topp och speciellt inte när hon börjar bli trött. Då kan mattkanten vara ett stort hinder och lite blåmärken här och där är tydligen någonting som vi kommer att få leva med en tid framöver. Hon börjar också att utveckla sin finmotorik allt mer och även känslor som omtänksamhet, empati och kärlek. Hon ger en riktiga kramar där hon lägger sina små armar runt ens hals och kramar om, pussarna är dock oförändrade med öppen mun men ändå så himla goda. Hon har börjat intressera sig för dockor och kramar gärna om dem, skjutsar dem i vagnen eller matar dem med nappflaska. Hon är en riktig liten mamma och jag kan ana redan nu att jag kommer att få bra med hjälp med lillebror.
Mammas lilla pussgurka
Senaste kommentarer