Ida Zäta

Jag vill börja med att säga att jag är djupt imponerad över kvinnor som utsätter sig själv och sin kropp för detta om och om igen. Första dagarna efter förlossningen trodde jag aldrig att jag skulle kunna tänka mig att skaffa ett till barn, men lyckan och kärleken som jag känner för Felicia nu övervinner all smärta som jag har upplevt. Jag skulle kunna göra det tusen gånger om bara för hennes skull. Det här är min berättelse om hur våran dotter kom till världen fredagen den 25 november 2011.

10.20 torsdag morgon står jag i vardagsrummet och dammsuger, då går vattnet. Det känns som en blandning mellan att kissa på sig och då mensen rinner till. Med ett leende på läpparna så skyndar jag mig till toaletten. Där rinner det till lite mera och nu börjar jag bli ganska så exalterad. Jag lägger en binda i trosan och ringer Pontus.

Detta är ju vad vi har väntat på i flera veckor och Pontus har suttit på jobbet redo att springa därifrån så fort telefonen har ringt. Han blir så klart lika exalterad som jag men försöker behålla lugnet och ber mig ringa förlossningen.

Barnmorskan som svarar ställer alla rutin frågor, går igenom min journal och ber mig sedan att komma in för en kontroll klockan 13.00. Eftersom mina värkar inte har kommit igång ännu så förbereder hon mig också på att jag förmodligen kommer att få åka hem efter kontrollen och invänta värkarna hemma.

11.40 Pontus kommer hem och är redo att åka. Okej att det tog oss en timme till Danderyd första gången vi körde (svårt att hitta) men det tar inte mer än 30 min från oss nu när vi hittar. Han slänger i sig lite lunch men jag har ingen aptit, jag är alldeles för exalterad för att kunna äta.

Trotts att vi försökte sega oss så kommer vi till sjukhuset 12.30. En halvtimme för tidigt och precis i lunchtiden så vi blir sittandes att vänta. Men när klockan väl har passeras ett så flyter allt på ganska så bra. Man konstaterar att det är vattnet som gått och genom ett ctg så ser man att jag inte har några värkar och att lillan mår bra. Vi får åka hem igen..

Innan vi lämnade sjukhuset så fick vi en lapp med telefonnummer och en tid klockan 8.00 på lördag morgon då vi skulle kontakta förlossningen om värkarna inte hade kommit igång. Det kändes som om lördag var sjukt långt bort , magen kändes precis som alltid och jag var helt inställd på att få bli igångsatt.

När vi kom hem så la jag mig i soffan, vattnet sipprade och ibland undrade jag hur mycket som skulle komma. Vi käkade pizza (vilket jag inte kan rekommendera) för att ladda med kolhydrater och telefonen gick ganska så varm hela kvällen. Vid halv åtta så pratade jag med min faster. Då hade värkarna blivit kraftigare men inte regelbundna så jag anade inte vad som väntade. Det var inte förrän vid 23-tiden som värkarna började komma mer regelbundet och jag började inse att jag kanske inte skulle behöva vänta så länge som till på lördag innan lillan ville komma ut.

Vi gör oss ordning för sängen och går och lägger oss. Men jag kan inte somna, jag ligger och snurrar runt och har ont. Tillslut så är jag så utmattad att jag ringer förlossningen. Jag vill bara komma in och få smärtlindring så att jag ska kunna sova. Barnmorskan välkomnar oss och vi börjar packa in oss i bilen.

02.00 kommer vi in till förlossningen. Resan har aldrig känts längre och svängarna var outhärdliga. Väl framme så blir vi mottagna av en jätte trevlig sjuksköterska som jag bara några timmar senare hatar (hon ger mig massa förslag på olika ställningar som jag kan prova, medan jag bara vill ligga ner och fokusera). Hon leder in oss i förlossningsrummet och jag får lägga mig på sängen. De börjar lite lätt med att ge mig lustgasen, men jag har svårt att få in tekniken och jag känner inte att den hjälper mig. När det undersöker mig så är jag öppen 3cm.

Nu tilltar värkarna för varje minut som går. De har mig uppkopplad till en ctg men jag hatar den, det spänner och jag känner mig trängd varje gång en värk kommer.

03.30 undersöker de möjligheterna för mig att få en EDA. Jag kände lycka, tänkte att yes nu kan jag äntligen få slappna av. Men oj så besviken man kan bli, då mina fysiska åkommor hindrar mig från att få den ultimata bedövningen. Beslutet drar också ut på tiden och det är inte förrän klockan kvart i fem som jag får två Citodon. Det är den enda smärtlindring jag får förutom lustgasen som jag försöker med igen. Denna gång upplever jag att det hjälper mig mera.

Men strax där efter så får man svårt att mäta Grilles hjärtljud via ctg:n så man kopplar in en skalp i hennes huvud. Detta gör säkert jätte ont på henne för hon sparkar som en galning inne i magen vilket skapar panik hos mig som redan har väldigt kraftiga värkar. Man konstaterar att jag har öppnat mig ytterligare två centimeter och är nu öppne 5cm, sen ställer man mig på alla fyra för att man märker att Grille är stressad och hennes hjärtljud sjunker.

05.38 är man väldigt orolig för lilla Grille och rummet fylls med människor. Nu är man beredd att göra ett katastrofsnitt. Men den lilla återhämtar sig (tack och lov) och en timme senare är jag öppen 10cm och börjar känna krystvärkar.

Nu gör det fruktansvärt ont, jag ser kossor överallt och jag känner mig väldigt rädd. Jag har både värkar och krysstvärkar om vart annat och känner inte att jag kan pusta ut någon gång. Man uppmanar mig att ta det lugnt och andas. Hur lätt är det då?!

07.20 Nu flyttas jag mot min vilja till en förlossningspall där jag börjar krysta ut lilla Grille. Pontus sitter bakom och håller om mig och nu känner jag mig tryggare. Men jag tänker inte ens försöka beskriva smärtan av ett barn som vill komma ut. Slangen på min livlina (lustgasen) lossnar och sen får jag inte tillbaka den. Det kändes hemskt till en början men jag glömde ganska fort bort den.

Då smärtan av att krysta ut ett barn gör att mina reflexer vill knipa ihop benen så har jag två sköterskor som bänder upp mina ben och blåhåller dem, jag kan nämligen inte förmå mig själv att göra de.

07.47 föds Anna Karin Felicia Hedberg i vidöppen hjässbjudning. Hon torkas av och kommer upp till mitt bröst. Grille är här!