Ida Zäta

Det känns som om jag är fem år igen och sitter i bilen med mamma och pappa, frågan har börjat rulla i min skalle.. are we there yet? Samma fråga som alla barn ställer när de tycker att bilresan tar för lång tid. Men nu är det förlossningen jag väntar på. Precis som när jag var liten och inte hade någon tidsuppfattning så kan jag inte häller nu se slutet på den här otroligt långa resan. Jag vill ha en dag en tid, något som får en att kämpa vidare. Nu är det bara jobbigt och i värsta fall kommer det vara jobbigt i tre veckor till. Jag står inte ut, jag börja gråta av tanken på att det kan dröja ända tills december innan det faktiskt är över.

Jag har haft kraftiga sammandragningar i över två veckor och slemproppen är borta, jag har till och en utplånad livmodertapp och har öppnat mig. Nu återstår bara att vattnet ska gå och så har hela förlossningen startat utan att starta. Varför kan det inte bara vara lätt som det verkar vara för alla andra. Bring me some pain!!