Jag och Mirjam joggade till Hagaparken som uppvärmning. Väl där möttes vi av ett stort fält laddade löpare redo för Parloppet. Det var betydligt mer folk än vad jag trodde att det skulle vara och det peppade mig. Efter en sista tur till bajamajan så var det dags för start. Jag sprang åt ena hållet, Mirjam åt andra.
Starten var helt värdelös. Det var så trångt att man fick småjogga, sedan kom vi fram till en av grindarna in mot Hagaparken och där blev det värsta korvstoppningen så att man fick gå igenom. Efter det försökte jag sicksacka bäst jag kunde utan att springa in i någon annan.
Först efter ett par kilometer fick jag upp en hyfsad fart, men det märktes att jag inte är van att springa kort och snabbt. Till skillnad från maran där jag blev som tröttast i kroppen så blev jag här tröttast konditionsmässigt då jag låg på en relativt hög ansträngningsnivå.
Målgången var också lite lurig. Jag trodde att jag såg målet och började spurta, men det visade sig att det var startfållan för det gäng som sprang emot mig, och det var ett par hundra meter kvar. Så det var bara att försöka ladda om för att kuta in i mål.
I målfållan så kom bloggläsaren Katrin fram till mig. (Kul att du kom fram och hälsade!). Hon hade tydligen tagit rygg på mig. Jag uppskattar alltid när läsare kommer fram och säger hej. Det är så roligt att träffa er som läser min blogg men som jag inte vet vilka ni är.
Jag blev inte så nöjd med min tid 25:51. Jag vet att jag kan springa snabbare än så, men jag kände inte riktigt att förutsättningarna var de bästa igår. Men nu laddar jag om för att i sommar satsa på att jobba upp min fart. Till hösten hoppas jag på att springa snabbare på milen.
@Ellen: Hej Ellen! Nästa gång får du säga hej 🙂
Hej Terese!
Jag sprang också Parloppet i går, såg dig precis vid starten, men ville inte komma fram och säga hej några minuter innan starten… MEN jag måste säga att jag blev grymt taggad av att se en proffsträningsbloggare i samma startfålla som mig!
Visst var grinden i början av loppet väldigt osmart placerad… själv tycker jag farten i början var alldeles lagom (hahah, jag springer lite långsammare :-)), däremot var det ju rätt trångt. Fast inte trängre än andra lopp jag sprungit. Tur iaf att solen ville visa sig för en gångs skull! 🙂
Ellen
Så spännande det lät med parloppet – jag försöker samla mod att anmäla mig till en tävling, och det där med att springa i lag tror jag skulle verka extra sporrande!
Ännu en liten kommentar om bloggens utseende – den svarta bakgrundsfärgen tycker jag är lite dyster och gör dessutom bloggen jobbig att läsa på en liten skärm – fundera på att byta ut den till en vit. Tack för en bra blogg annars!
@Go Götlaborgare: jag tror det var tio år sedan sist de körde loppet, så de räknade nog inte med så mycket folk. Förhoppningsvis så lärde de sig till nästa år. Annars så var själva loppet roligt uppbyggt, och det var kul att vara ett lag.
Jag har också varit sugen på att springa parloppet, vet du om det var första gången det arrangerades för det verkar väldigt amatörmässigt anligt din beskrivning. Förstår att du blev frustrerad för när man kommer till ett lopp blir man ju taggad och vill verkligen ge allt. Du får ta dig ut i 5kilometersspåret och testa springa 5an på tid nu och jämföra med höstens resultat…. det är ju det som är så gött med löpning att man ständigt kan förbättra sig.