En förlossning beskrivs ibland som ett maraton och det kan jag förstå då jag har upplevt båda två. Det finns många likheter. Det är något du har gått och väntat på och förberett dig inför. Du har förhoppningsvis laddat med bra med mat och försökt vila lite extra dagarna innan för att orka. Du har laddat mentalt, kanske jobbat med målbilder och du är väl påläst om vad som kommer ske under själva prestationen och vad målet är. Sedan vet man aldrig hur en förlossning kommer kännas eller bli just för dig, och det vet du inte på ett maraton heller – särskilt inte om du springer för första eller andra gången. Det enda du vet är att du förhoppningsvis har gjort allt som står i din makt för att förlossningen/ditt maraton ska bli så bra som möjligt. Du har tränat, ätit och vilat, tagit hand om din kropp och ser (kanske med lite skräckblandad förtjusning) fram emot prestationen. Du vet att det kommer göra ont, riktigt galet obeskrivligt ont vissa stunder, men det är smärta som går över och som försvinner från ditt medvetande allt mer ju längre tiden går. Snart kanske du är sugen på en ny förlossning/maraton?
Efter målgång på Stockholm marathon 2009.
Sedan finns det såklart två stora skillnader. Även om det är en fantastisk känsla att springa i mål på en mara, det är fortfarande min starkaste idrottsupplevelse när jag gjorde det, så är målet med en förlossning något magiskt, obeskrivligt och helt helt underbart. Ett litet mirakel som är skapat av dig och din partner. Målet med förlossningen blir början på ett nytt liv både för bebisen och för resten av dess familj vars familjekonstellation förändras. Målet med ett maraton är inte själva medaljen, utan upplevelsen och känslan av att ”jag fixade det!”. Målet med en förlossning är inte själva upplevelsen utan den levande medaljen som kommer ut från dig.
Charles ett par dagar gammal.
Den andra stora skillnaden är att ett maraton vet du exakt när det börjar. Du vet vilken dag, du vet vilken tid starten går och ungefär när du går i mål. En förlossning kan starta när som helst, hur som helst, gå snabbt eller långsamt och kanske ta oväntade riktningar – oavsett hur mycket du har laddat och förberett dig. Du får bara försöka vara trygg i det faktum att du har gjort allt som står i din makt för att det ska bli så bra som möjligt. Sedan är det bara att följa med på resan och ta varje timme, minut och sekund som den kommer.
Vad säger Ebba, Anna, Malin och ni bloggläsare som har kommenterat att ni är beräknade snart- är ni redo?
Åh, som jag undrar när starten går för mig. Jag känner mig galet redo!
Önskar dig ett stort lycka till när det är dags! 🙂
Kram!
Hej,
underbar text, jag förstår att du längtar! Det jag ville säga är bara att man inte får glömma att det finns många som inte kan få barn, som får lösa det på andra sätt. Därför påpekar jag orden; skapat av dig och din partner, ett adopterat barn, ett surogatbarn, ett provrörsbarn eller ett fosterbarn tycker jag är lika mycket ett mirakel!
hoppas att det går bra nu med förlossningen!!
Absolut, alla barn är lika mycket mirakel – hur de än kommer till världen eller till en familj. Vet mycket väl att många har svårt att få barn, ser det på väldigt nära håll i mitt liv. Jag hoppas att alla som vill får barn även ska få det på något sätt. 🙂
Jag som har fått tre fina söner och inte ska ha fler barn kan vara lite avis på den fantastiska upplevelse det är att träffa sitt barn för första gången – finns inget som slår det! Dock känns det helt ok att inte behöva vara gravid igen 😉 Nu blir det vältränad resten av livet!
Go go go Terese:)
Jag gick över tiden över två veckor med båda mina barn, och blev igångsatt. Kände mig sååååå redo, såååå länge. Det kändes snopet att behöva vänta, vänta, och vänta lite till. Men oj, så värt det ändå, i slutändan.
Hoppas du kan njuta de här sista dagarna av din graviditet! Lycka till!
Den sista tiden min dotter låg i magen var jag så redo att jag inte visste vad jag skulle göra. Jag var redo två månader innan BF och bara väntade på att det skulle bli dags. Hon var på väg ut för tidigt, men dom lyckades stoppa. Men hon hade ändå bråttom ut, hon kommer 2 veckor för tidigt och det är jag rätt glad för.
Jag var dock livrädd inför förlossningen, men efteråt känner jag att det skulle jag kunna göra om varje dag. Det var inte hemskt, det var bara lite jobbigt. Tyckte det var värre att pierca näsvingen. Så jag skulle absolut inte tacka nej till att göra om det igen och det bästa var ju att belöningen efteråt absolut inte går att beskriva med ord, lyckligaste stunden i mitt liv.
P.S. Fantastiskt fin bild på Charles. SÅ söt! D.S.
Mitt Stockholm Marathon i blåst, regn & 8° var betydligt mer ansträngande än alla mina förlossningar, även den gång jag inte blev snittad (Hampus vägde ”bara” 3000 g & gled snabbt ut :). Men som du skriver – man vet aldrig hur en förlossning kommer se ut (eller en Marathon). Jag håller dock tummarna för att allt går så smidigt som möjligt för dig Terese. Heja!
Kram
Heja, heja, heja!!
Så spännande att det är dags nu när som helst!! Det här med barnafödande är ju bara så himla vackert.
Jag är beräknad den 26 e och avslutar precis idag det sista på jobbet, alla andra förberedelser är också klara så nu är jag redo. Bring it on!
Jag är så redo! Det känns ganska skönt att vara taggad och peppad inför vad som komma skall, för man vet ju verkligen inte hur det kommer att bli. Just därför känns det skönt att inte lägga negativ energi på tankarna i förväg, utan att bara se fram emot det.
Lycka till nu Therese och alla andra som går i väntans tider!
Jag är sååå redo! Hoppas varje minut att något är på gång :)!