Jag blir gråhårig i förtid på trotsiga trollet Nellie. Hon har förmågan att testa mammas ( och så klart pappas ) tålamod till max och jag kan inte komma ihåg att de andra barnen har varit Sååå trotsiga. Man försöker vara pedagogisk och prata lugnt men till slut så höjer man rösten i ren frustration fast man vet att det hjälper inte ett dugg det heller. Just nu känns det som att det är det enda man gör fast så är det inte då Nellie är ju samtidigt en riktig charmtroll och go som bara den. Men ibland tar de jobbiga stunderna över och det är bara de man tänker på. Och då kommer dåliga samvetet fram och tär i tankarna 🙁 Hur kämpar ni igenom barnens jobbiga trots-perioder?
Oavsett så älskar jag barnen till månen och tillbaka med eller utan trots ♥
Vi har haft samma här hos oss. Vår underbara fina 3åring började trotsa och när hennes lillasyster kom för 6 månader sedan eskalerarde ALLT.Hon har hållt på att dra under oss som familj och som par. Vi har inte gjort något för inget har hjälpt. Mest valt att välja mina fajter NOGA!! Äntligen verkar det vända så det är nog bara tiden som krävs även om det är skitjobbigt att vara idet. Kämpa på♥
Tala mindre och lyft mer..om du förstår vad jag menar, när man är tre år kan man ofta bråka språkligt mer än man förstår. Men fast hand kan man styra bort de svåraste dragen hos barn som är lite kämpiga. Men jag tänker också att ni har tolv barn och att några nog blir lite mer struliga än andra. ❤️
Ett tips är att dra ner på socker. Ungar blir hyperaktiva av det.
Ja…dessa härliga trotsperioder. Jag har sju barn som alla varit olika. Barn nr 3 i syskonskaran utreds nu på bup och man misstänker autism av ngt slag samt adhd eller add. Sonen är 11 år och kan tyckas vara trotsig men det handlar om andra saker. Det handlar om att bemöta på rätt sätt, inte stressa upp sig och försöka hålla syskonskaran lugn…vilket inte är så lätt alltid. Kan säga att jag inte lyckas hålla mig så lugn alltid, även jag är bara människa.
9-årige sonen söker uppmärksamhet och hittar på diverse saker och kan te sig lite trotsig…men där vet jag varför…är man normalt lugn så får man inte alltid lika mycket tid som mer krävande syskon. Samma sak med 7-åriga dottern som alltid varit en ängel, knappt några trotsperioder alls.
Så kom barn nr 6…en tös som numer är 4,5 år. Ngt mer krävande får jag nog leta efter….henne har jag fått för mina synder brukar jag säga…fast självklart med glimten i ögat. Redan som bebis var hon väldigt krävande. Hon hade kolik och när den gick över var hon aldrig nöjd med ngt. Tidigt i år eskalerade det och hon har varit ett riktigt litet ”monster”. Jag valde min duster helt enkelt. men hur kul är det att åka hem från dagis och det tar en timme innan man kan köra iväg…minst…för tösen knäpper loss bilbältet. Det var en rejäl balansgång…men nu, sedan ungefär 2-3 veckor tillbaka så är hon mycket lugnare. Jag väljer fortfarande mina duster men behöver inte balansera lika mycket. Hon är jättegosig och ska pussas och kramas hela tiden. Numer blir hon glad när jag hämtar på dagis.
Fast nu lagom till att dottern lugnat sig så har lillebror på 2 år börjat som storasyster…sprakar i golven och gallskriker, ibland i nästan en timme. Mammans tålamod prövas ständigt.
Visst orkar man inte alltid…jag blir också arg fast det inte tjänar ngt till men vad ska jag göra. Lider av sömnbrist och är ensamstående samt pluggar på heltid, jag gör så gott jag kan. Jag vet att det inte tjänar ngt till att bli arg men jag är inte mer än människa. Alla de där goa stunderna väger som tur var upp de mindre goa.
Mitt tips iaf…välj dina duster. Fast det tror jag nog du redan gör.
Kram
min minsta pojk är en hopplös omöjling hehe
bryr sej inte om skäll, höjda röster, pedagogiska samtal… tror man bara får vänta ut när dom är sånna 🙂
Hej!
Min underbara dotter är 8 år. När hon var ca 4 så visste jag inte vart jag skulle ta vägen ibland (typ 90% av tiden). Man visste aldrig hur hon skulle reagera på det man sa eller föreslog. När man kom till förskolan kunde man få en varm kram först och sedan vände det och hon stod och vrålade på en för att hon tyckte kläderna var fel/ville gå till parken fast vi inte hann just den dagen/ville leka med kompis..Och ofta förstod man inte ens vad som blivit fel. Tillslut blev jag verkligen rädd och trodde att det var något ”fel” på henne. Men snubblade då över psykologiguiden.se och fick veta att det var alldeles normalt. Åh så skönt!
Jag tror dessutom att hon var lite, lite sotis på lillebror som var ca 1 år då och började ta för sig mer av familjen. Kanske Nellie känner lika med Älva?
Det dåliga samvetet är fortfarande konstant hos mig då lillfia revolterat ända sedan hon började 6-års. Och nu är sonen inte heller alltid så enkel 🙂
Det är sååå svårt att alltid vara pedagogisk och jag lyckas heller inte vara det. Men jag tycker att jag lyckas mer och mer att räkna till 10, andas och i lugnare ton berätta varför jag sagt nej/vill att de ska ha varma kläder (vilket är pest för Em)/berätta att även mammor blir ledsna när de blir skrikna på i ansiktet.
Tack för en mysig och inspirerande blogg!
Hej! Kul att läsa om din vardag! Jag känner plötsligt att jag inte har så mycket att gnälla över med (bara) mina två söner!
🙂 Gå gärna in och läs min blogg! Just nu bjuder jag alla mina läsare på 15% hos Lekotek.se!
http://ireneblank.blogg.se/2013/october/lekotek-rabattkod.html
Trevlig söndag!
Min son är i ålder med Nellie, och oj vad jag känner igen mig! Storasyster var inte heller sån här. Minsta motgång så slänger sig sonen på golvet och gallskriker. Tycker inte vi gör annat än bråkar med barnen just nu. 🙁 Storasyster har börjat i förskoleklass så där har det också blivit en ny attityd. Sexårstrots och treårstrots samtidigt, dåligt planerat! 😉
Jag har också en liten tjej här som har hamnat i en hemsk trots. Hon fyller 4 nu i november och gör allt för att jäklas med sin lillasyster (2,5 år). Hon tar hennes saker och gömmer dom och massa skrik o gap som man får räkna med vid trots 🙁
Men bakom hennes trots så tittar denna underbara lilla söta tjejen fram och man smälter igen 🙂
känner igen mig, men har tyvärr inga tips då jag själv klättrar på väggarna och har dåligt samvete för jämnan över alla bråk.
Du verkar vara en helt underbar mamma!
Min lilla söta goa ”flin-stina” tvärvände och blev helt rabiat, allt är nej och skrik, hon är snart 2,5.
Som föregående skrev så försöker jag att inte ta alla strider och försöker så gott det går avleda med nåt annat beroende på vad det är såklart men ibland blir jag galen..
Det är väl bara härda ut, ha förståelse och fokusera på fina stunderna 😉
Har tyvärr inga bra tips, men jag tycker du verkar vara en toppenmamma.
Mina tips gäller bara choklad..
Läs gärna min blogg om ni vill ha inspiration.
I vårat hem bor just nu en väldigt otroligt go, söt och rar jättejobbig människa på sex år, som hux flux för någon månad sedan förvandlades från en riktig goskit till en hornprydd sådan, hon kan vara en riktig ”pain in the ass” och gör livet rätt surt för oss andra..
Efter att ha stångat mig nästintill blodig och försökt få sexåringen att bli ”normal” igen så satte jag mig och googlade och fick veta att det hon genomgår nu är sexårstrots som även kallas den lilla tonåren. Vi kör inga diskussioner med henne när det stormar utan tar bara henne i famnen och kramar och säger att vi förstår att hon är arg och så överöser henne med kärleksförklaringar.. det har blivit lugnare.
En gång läste jag en kurs psykologi och då, som ett exempel, så var där en kvinna med tvillingar där det ena barnet var snällt som en ängel och det andra var alldeles ”omöjligt”! Det exemplet tänker jag tillbaka på ibland. Vi har fått barn med sina egna personligheter och vi får ta dom som dom är.
Visst ska man uppfostra sina barn men ibland är det minsta-motståndets-lag som gäller. Min kloka svärmor säger att det gäller att endast ”se” dom strider man vet man ORKAR genomföra och VINNA, skulle man känna att orken tryter så kan man råka titta åt ett annat håll. För det är bättre att man missar en del tokigheter till förmån för att man verkligen står vid sitt ord de gånger man ”bråkar” med barnen.
Själv har jag 5 barn barn 1,2,3 och 5 är jätte goa. Barn 4 är så arg jämt. Eller ja….. inte jämt men i förhållande till de andra är han en riktig ”herr-Vresig”. Jag brukar tänka att det är tur jag inte fick honom som mitt första barn då hade jag nog ofta känt mig misslyckad. Nu tar jag det inte så hårt jag brukar säga till honom att: -”Jag orkar inte vara arg men om du vill vara arg så är det ok.” och sen fortsätter jag bara med mitt.
Och jag älskar också alla mina 5 barn jättemycket….och LIKA mycket oavsett humörs-typ!