** Varning för triggerinlägg, handlar om vikt **
Onsdag morgon och jag började lite smådeppig. Jag sov bra för det var skönt och svalt men nu ska jag vara riktigt råärlig. Jag har i många år kämpat hårt med min vikt. Upp på sommaren och ner inför sommaren. Jag vet inte vad som har hänt med min kropp det senaste året eller mer, för jag verkar samla på mig rätt mycket vätska och har otroligt svårt att gå ner numera. Jag tränar inte som jag gjorde förr heller men jag vet ju också att nyckeln till viktnedgång handlar inte om träningen i sig, utan om maten. Kosten står för 80% av ens viktnedgång sägs det. Jag har en dietist som försökt reglera min kost, för att äta mat, tycker jag att man ska. Många kanske hoppar på dieter men jag tror inte så mycket på dieter, de funkar, men för stunden. Sen handlar det ändå i grund och botten, om att hitta rätt balans i livet med kost. Men jag förstår att man tar till med en diet för att tex kicka igång, få motivation, få styrkan att känna att man klarar det eller på något sätt behöver se ljuset ur kampen.
Men personligen så håller jag mig gärna borta från allt som har med dieter att göra in i det sista, så länge jag kan. Mat är ju något vi behöver, det är vår energi, vårt bränsle och att ta ifrån mig mat gör mig bara grinig och hemskt men även rubbar man ämnesomsättningen en aning.
Men nu är det såhär, jag börjar bli nästintill desperat inför sommaren. Jag älskar mig själv, är tacksam för min starka kropp som bär mig varje dag, som ger mig möjligheten att kunna springa med barnen, krama de, röra mig, göra min yoga, styrketräna etc. Men jag har jättesvårt att acceptera att jag ska ha dessa 25 kg övervikt som tillkom en gång i tiden med två graviditeter men fick för sig att stanna. jag gick ner ca 15 efter min graviditet och har en hel del kvar ännu. Och det senaste året har jag dessutom gått upp, Corona-kilon. 🙂 Men nu vill jag ner till under 70 sträcket. Jag struntar i om det är 63, 65 men bara det är under 67 kg så är jag nöjd. Varför? För att då bevisar jag för mig själv, att min kropp fortfarande kan och fortfarande mår bra, annar blir jag orolig över att kämpa på i motvind och aldrig nå ner under 70.
Nu är frågan, ska jag kasta in handduken med kosten och gå in på måltidsersättningar i 2 veckor för att få igång viktminskningen?
Eller ska jag fortsätta kämpa på med kosten ett tag till och försöka skärpa mig med allt det där onödiga runt omkring, som jag får i mig?
