Ibland kan man bli tokig på sina barn men de är trots allt bara barn. Det är lätt (för mig) att bara glömma bort mig ibland och inte se hur små dessa små liv är, att missa att det är ju jag som ska vägleda och visa de rätt och fel. Bara för att de är äldre, betyder det inte att de är redo att ta rätt beslut hela vägen till vuxenheten. Nej, det är fortfarande mitt jobb.
Idag ville verkligen maken hämta barnen, vara med de och åka till stan på lite glass och mys i solen. För han kommer att jobba över två dagar nu och ser de igen på torsdag om allt går som planerat. Han brukar sakna de rätt mycket och därför vill han passa på att njuta av de idag, speciellt när vädret tillåter lite solmys med familjen.
Men när han hämtade minstingen så ville hon hellre leka med vänner efter skolan/fritids. Han gav med sig och ringde upp mig för att be mig ringa vännens mamma.
Då vad jag om att få prata med min dotter.
Hur ska de veta att familjen är viktig om man inte talar om det och visar det? Hur ska de veta vad rätt prioritering (enl våra värderingar) är om inte jag visar det? Hur ska de förstå att familjen kommer först och vänner sen om inte vi påpekar och lär de det?
Jag pratade med henne lugnt, förklarade att pappa är borta och inte ser de på flera dagar, att han kommer att sakna de och jag vet att de kommer att sakna han också. Vännerna finns där varje dag på fritids och skolan i ca 9 timmar så leka kan de egentligen göra imorgon, men pappa ser de på torsdag.
Jag: ”Skulle det inte vara mysigt att åka till stan och äta en av våra favoritglassar med familjen och umgås lite”.
Hon: ”Ja juste, såklart!”
Hon behövde bara en påminnelse. Men för mig är det viktigt att mina barn lär sig att familjen kommer först och alltid först. Sen kommer vännerna.
