Vart skal jag starta? Igår låg jag vaken till klockan ett och hejade Måns ända in i vinsten. Jag är ju en ESC-nörd så gissa hur glad jag blev? Så galet roligt! Klockan ringde 6.45 och hoppade upp relativt pigg. Visste ju vad som väntade. År en skål med havregrynsgröt med bär och ett ägg till frukost och sedan begav vi oss mot starten.
Väl där mötte vi upp min familj som åkt ända från Sverige för att heja – Puss på er – och laddade inför starten. Hann inte ens bli nervös utan bara laddad och ville komma igång.
Jag är så stolt över min kille som var med och sprang.
Har faktiskt ingen aning när det här var, men det borde varit någonstans runt 17 km. De första 10 gick toppenbra, efter femton började jag bli trött, och efter 21 bestämde jag mig för att sakta ned för att orka hela vägen.
Vid 23 km var jag sjukt trött. Skrek “Skjut mig” till mina föräldrar och undrade vad jag gett mig in på.
Upp till 30 var det ganska hårt och det blev inte lättare efter det. Mina lår hade blivit till två träklossar och varje steg gjorde ont. Det gjorde lika ont att springa långsamt som snabbt, så jag bestämde mig för att köra på lite snabbare och så “vila” vid vätskepauserna var 4:e km. Det var dock enormt svårt att komma igång efter man stannat, men det gick.
Sista sex km fick jag gå ett par gånger men inte mer än 30 sek åt gången. Mitt mål var att komma in på under fyra timmar, men det målet ansåg jag vara för ambitöst redan efter 21, så när jag kom in efter 4 timmar 15 minuter och 7 sekunder var jag mer än nöjd. Så jäkla stolt över mig själv och min kropp att den klarat denna enorma påfrestning som jag tränat för i över ett halvår.
Nu ligger vi båda helt döda i soffan och känner oss som 80 år. Har beställt take away och måste köra sten, sax, påse om vem som ska öppna dörren när det kommer, haha. Herregud vad min kropp gör ont! Blir nog inte bättre imorgon – men det var det värt!
Split-tider:
5 km: 28:50
10 km: 56:54
15 km: 1:24:48
20 km: 1:53:54
21 km: 2.00.25
25 km: 2:23:30
30 km: 2:55:12
35 km: 3:28:19
40 km: 4:01:49
42 195 m: 4:15:07
Min kille körde på med grym hastighet i starten, men efter 30 km fick han sjukt ont i knäledet och var tvungen att bli omhändertagen av sjukpersonal. En timme senare bestämde han sig för att bryta och ringde efter skjuts hem, men med lite jävlar anamma och tanken på sin peppande flickvän (hehe) bestämde han sig för att fullfölja loppet och sprang de sista 12 km, hela vägen in i mål med ett förstört knä. En sådan jäkla kämpe – så stolt över honom! Det betyder ju dock att jag klarade mitt andra mål, som var att slå min kille, hehe ?
Löpa maraton – check!
n
