Idag har jag varit en känslomässig bergochdalbana. Det händer då och då, men det var nästan ett år sedan sist, men idag kom det som en käftsmäll. Fy fan. Ångest, stress, rädsla, att inte veta vad, när och hur. Hatar ovissheten trots att jag vet att det är den som driver mig framåt. Just nu känner jag att jag står på noll. Jag har liksom inte ens en lägenhet om 4 veckor. Även fast allt ALLTID löser sig på ett eller annat sätt kanske man ibland borde ha en plan B om de nu inte går så bra. Har hållt inne jävligt mycket skit hela dagen, att tågen var försenade fick det nästan att brista, så nu äntligen hemma ska jag bara få allt ur mig. Det löses med en flaska vin.
Ansiktsbehandligen var skön men kunde inte alls slappna av, tankarna bara åkte fram och tillbaka samtidigt som det kändes som hon slipade bort hela min hud. Stack till gymmet efteråt för att försöka springa bort tankarna, och det hjälper för det mesta, iallafall för stunden. Körde 6 km intervaller som landade på 30 min sedan orkade jag inte ett dugg mer. Nu ska jag öppna min vinflaska och bara gråta lite. Jag hatar att gråta och gör det aldrig för någon, men ibland måste man bara släppa allt lite och få det ur sig, annars bygger man upp en sådan jäkla känslomässig bomb som man aldrig vet när den exploderar.
n
