Jag är en riktigt periodare när det gäller min syn på livet. Ibland kan jag älska mitt liv. Min frihet, självständighet, att vara singel och att ha hela världen framför sig. Vissa dagar, som idag, är det helt tvärtom. Jag är så trött på att vara ensam. Vakna upp ensam och somna ensam. Jag vill ha en man att älska, vakna upp i någons armar, känna sig älskad och veta att det alltid finns någon där, som respekterar mig och stöttar mig i allt jag gör. Visst har jag fantastiskt underbara vänner och familj, men jag saknar ändå den där speciella relationen med någon att dela livet med.
Jag vet att det kommer någon dag, men att inte veta när, om en vecka, en månad, ett år eller tio år, gör mig rädd. Samtidigt känns det spännande att inte veta vad som väntar, att livet bara kan vända på en sekund och att varje dag har något nytt att ge. Jag har bestämt mig för att ta varje dag som den kommer och leva som varje dag vore den sista. Man ska satsa för att vinna, och förlorar man – ja, då vet man iallafall att man försökt..
n
