Förra löprundan var ingen höjdare. Idag var inte heller någon av mina bästa rundor.
Efter två vilodagar och två timmars stillasittande hos veterinären var jag superladdad. Superladdad på att ge mig ut och ge allt. Dryga sex kilometer terräng stod på schemat en runda med många uppförsbackar. Redan i första backen gav jag gärnet, vilket kanske inte var mitt klokaste beslut. Redan då kände jag att mina ben inte var sig själva idag. Följande backar kändes riktigt tunga och jobbiga, men jag körde ändå. I fjärde backen gav jag upp. Det gick helt enkelt inte. Var som att springa i en bytta med smör! Benen och jag spelade definitivt inte på samma lag ikväll. Gick upp ör backen och började sedan springa igen. Nu väntade en kilometer med nedförsbacke och planhet. Därefter väntade en kilometer uppförsbacke men det tänkte jag inte på då.
Första kilometern gick snabbt och bra. Benen hängde med. Den andra kilometern som också var sista uppförsbacken bestämde jag mig för att: Nu jävlar! Inte ska jag stanna. Det är bara att kämpa på. Benen orkar, de har gjort det hundratals gånger förut. Och visst gick det. Tankarna flöt bort från benen och helt plötsligt var den kilometern avklarad. Nu väntade bara två kilometer och sedan skulle jag vara hemma. Två kilometer som kändes riktigt bra och jag sprang på som attan sista biten. Trött kom jag innan för dörren och det fick bli en god omelett till middag.
Sex och en halv kilometer terräng plus 60 min volleyboll i morse innan frukost blev alltså dagens träning. Jag är nöjd!
n
