Jaha då var det dags. I torsdags fick vi ett utbrott deluxe från Lucas. Jag har inte skrivit om det tidigare, för jag har inte orkat. Men nu är det dags.
I onsdags kom Lucas hem från sin biologiska pappa. Det började dåligt direkt. Det var egentligen inte Lucas fel anser jag, även om han var roten till det hela. Hans pappa skrev till mig att de ska komma in till 12-tiden. Eller ja jag tolkade det så. När jag läste meddelandet igen kunde det lika gärna vara att han åker 12 och då är de hos oss vid 12.30. De dök upp först vid 13. Jag var rosenrasande. Vi har i ett par dagar tagit en promenad efter lunchen för att barnen ska sova ute. Eller ja Mikael ska sova och Gabriel vila. Om han somnar så är det helt ok men att han bara sitter och tar det lugnt är planen. Vi har lite svårt att få honom och vila på dagen nu, vilket inte är konstigt, men att sitta i vagnen och slappa är ju också att vila.
Hur som helst. Vi skulle gå strax efter 12 för det är då de vilar på förskolan. Men ingen Lucas dök upp. Vi väntade till 12.30 och jag började bli måttligt irriterad. Började bli förbannad på hans pappa eftersom han inte tar hänsyn. Det är inte första gången det händer att vi får stå och vänta på att Lucas ska komma hem. Det är ju inte Lucas fel på det sättet, även om vi vet att han maskar för att inte åka hem. Felet ligger ju såklart hos hans pappa som inte sätter ner foten. Strax innan klockan 13 sa jag fuck it, vi går och så får Lucas gå in själv då. Det här är inte okej någonstans. När vi kört ut vagnen så kom de och Lucas var så nöjd med att han var sen. Det var en hämnd för att jag inte satte mig i bilen när jag skulle köra honom. Vi kom iväg fem minuter ”för sent”. Vad Lucas inte tänker på är att hans pappa aldrig kommer samma tid och hämtar honom, klockan har varit bra mycket mer när han blivit hämtad än när jag körde honom.
Vad sa hans pappa? Jo när jag stod där och sa att räkna med att eftermiddagen är förstörd nu när grabbarna inte sovit, ja då sa pappan bara ”jag sa ju att vi skulle vara hemma till 12”. Inget mer. Inget om att man måste tänka på andra och så vidare, bara konstaterade med ett ”vad var det jag sa”.
Vi gick iväg och barnen somnade. Vi hämtade paket och lite. Så smidigt när man har ett litet mål, då blir promenaden gjord, plus att jag inte ska gå för långt eller för länge med mina sammandragningar. Väl hemma lät vi barnen sova i vagnen ett tag till. Men kaoset kom när vi väckte dem. Båda skrek som stuckna grisar. Ingen hade ju sovit färdigt eftersom de varit vakna längre än de brukar, vilket leder till att de vill sova mer för de var ju mer trötta innan. Så de skrek och skrek och skrek. Gick inte att få någon av dem lugn. Vi försökte gosa men ingen av dem ville vara i famnen, ens i soffan. Vi försökte ge mellanmål, sjunga sånger men ingenting hjälpte. Till slut fick de skrika. Jag gick in till Lucas och frågade om han hörde dem. Irriterat svarade han självklart. Jag svarade enkelt att så här går det när de inte följer sina rutiner för att du vägrade komma hem i rätt tid. Allt handlar inte om dig här i världen.
Till slut lugnade barnen sig och vi kunde andas ut. Ett par vänner kom över och vi berättade om vår hemlighet. Så rolig reaktion från dem! Vi skrattade gott åt hur paffa de blev. De fick barn för 6 månader sen ungefär, och de visste inte ens att de var gravida och då var de i v22.
Under kvällen flamsade Lucas runt, jag tyckte han inte var som han brukade, han liksom sökte att göra oss irriterade ibland. Skulle störa mer än vanligt med sina frågor. Alltså att han kommer in i rummet och börjar prata fastän någon annan pratar och så vidare. Detta har han i princip slutat med här hemma eftersom vi alltid säger åt honom. Allt det var som bortblåst.
När torsdagen sen kom började det riktiga helvetet. Jag vet att många har det så här, alla föräldrar som har sina barn växelvis hos sina föräldrar. Så v är absolut inte ensamma och jag förväntar mig inte att allt ska vara som vanligt. Men nu var det extremt. Lucas ville inte gå upp på morgonen. Han var så trött. Men vi vet ju att han får vara vaken så länge som han vill när han är hos pappa. De har inga direkta regler. Så när jag för tredje eller fjärde gången säger åt honom så är han på så dåligt humör eftersom jag tjatar. Han äter och vi åker till affären. När vi kommer hem har han i vanlig ordning inte stängt påsen till brödet eller städat av bordet efter sig. VI säger åt honom och han bara skrattar och säger att vi är löjliga. Ja för när han är hos pappa behöver han ju inte göra några sådana här saker, de gör ju allt åt honom. Han blir irriterad för att vi hela tiden säger åt honom att han ska göra iordning efter sig. Vill inte prata med oss och är så jävla irriterad rent ut sagt.
Det här fortsätter under dagen och när middagen serveras är han tjurig. Jonas har gjort fler nuggets än vad Lucas vill. Men Lucas har bara ätit frukost så han måste äta mer. Så då tjurar han över det. När han sen ser ketchupflaskan så skriker han bara rakt ut. Det är de 3-4 sista centimetrarna med ketchup kvar. Det är mycket men enligt Lucas är flaska slut och det går inte äta den ketchupen. Den är äcklig. För ett år sen åt Lucas detta men nu har han fått för sig att detta är äckligt och vi säger bara då får du väl äta utan ketchup. Vi vet att han i sina diagnoser får vissa känslor för saker, men i det här läget viker vi oss inte. Får Lucas bestämma över det här så ska han ha en ny flaska ketchup när flaskan är knappt halvtom. Vi andra äter inte så mycket ketchup så hur många flaskor kommer det stå till slut i vårt kylskåp? Samma sak gäller smörpaketet och leverpastejen. Han slutade äta pastejen eftersom han inte ville ha det på kanterna, så han åt bara mitten vilket är typ fyra mackor eller något. Så här sätter vi ner foten och säger att du får ta slatten eller så får du vara utan.
Nu börjar han nå sin gräns. Han har inte fått som han velat på hela dagen. Han försökte busa med Mikael tidigare på dagen men det fick han inte. Då tjurade han ihop. Varför fick han inte busa? Jo Mikael hade precis vaknat från sin vila och var fortfarande trött och gnällig så då brukar vi gosa (när vi får), men då skulle Lucas stirra igång honom och det gillade han inte. Så då var jag en dum mamma som inte lät honom leka med sina bröder. Sådana saker hela dagen.
Som sagt, han börjar nå sin gräns för han får inte göra som han vill, vilket han får hos pappa. Här säger vi ifrån för att få honom att förstå att det är inte alltid det fungerar när han vill, då måste han acceptera att andra inte vill alla gånger. När han vägrar äta så säger jag att då ryker Xboxet. Han bryr sig inte. Då tar vi Ipaden med och sen även telefonen. Han fortsätter att tjura. I flera dagar har han ju nu sluppit att någon säger emot honom. När jag sätter mig för att låsa hans telefon blir det som vanligt ”nej förlåt förlåt jag ska äta sluta då!” men jag är ärligt talat så trött på hans attityd så jag säger att ”nej det här är faktiskt inte okej”. Då slår han till min telefon så den nästan hamnar i mitt fulla colaglas men som tur hamnar den bredvid. Jag frågar va fan han håller på med. Han är nu så irriterad så han skriker F U för han vet inte vart han ska ta vägen (han svär aldrig hemma). Jag har vid det här tillfället ställt mig upp för att torka av telefonen. När jag sätter mig igen så fortsätter han och till slut säger jag ifrån på skarpen, jag tror jag tar honom i armen, jag minns faktiskt inte. Men då börjar han slå mig. Och han slår och slår och slår. Bara matar slag på min arm och mot mitt ansikte. Jag reser mig upp och trycker tillbaka honom mot sin stol och frågar vad det är för fel på honom. Allt det här ser hans småbröder. Det är en väldigt obehaglig stämning. Han gråter och skriker att han hatar mig och att jag är en värdelös mamma. När jag sätter mig igen börjar han slå en gång till. Nu är jag inte med på det så han får in ett par träffar innan jag reagerar. Då ställer Jonas sig upp och bara sliter tag i honom och skickar in honom på rummet. Jag gråter och smågrabbarna bara stirrar.
Så här blir det när Lucas är hos sin pappa i mer än en helg. En eller två extra dagar gör honom som förbytt. Han är annorlunda när han kommer hem efter en helg också, men då är han inte så förbannad. Lucas låg i sitt rum resten av kvällen. Min mor kom förbi för hon hade köpte lite saker åt oss. Vi berättade allt, var ju lite svårt att inte säga något eftersom jag satt och grät och min arm var helt illröd av alla hans slag och försök till att rivas. Hon blev så jäkla arg. Inte på mig eller Lucas, utan på att hans pappa inte gör något för att hjälpa till. Vi har inte sagt något till hans pappa, för de gånger jag gjort de så bryr han sig inte. De måste ju få göra som de vill hemma hos dem har han sagt vid ett tillfälle och absolut. Men med modifikation. Lucas kan inte ta att han får vara vaken till 23 vissa kvällar och sova till lunch dagen efter. När han kommer hem till oss så är det 22 som gäller och vi väcker honom senast 9 varje dag. Det blir ganska många timmars skillnad för ett barn med diagnoser. Så han fixar inte dessa förändringar och inte så snabbt, för det går ju från en kväll till en annan. På somrarna får Lucas lite mer frihet, absolut, men minst en vecka innan skolan börjar tar vi tag i och kortar ner kvällarna för att han inte ska få en chock första skoldagen.
Torsdagen slutade med att Lucas följde med till mormor. Jag sa högt och tydligt att jag inte vill se honom mer. Jag vill inte att han ska bo här mer. Jag börjar på riktigt bli rädd för honom. Visst det här händer inte speciellt ofta, men när det händer så vet vi inte hur vi ska agera. Hur ska vi skydda smågrabbarna och kommer han göra något mot dem? Jag är på riktigt livrädd.
Så igår skrev jag ett meddelande till BUP via 1177. Förklarade precis allt som hade hänt och att den här situationen är ohållbar. Jag skyllde allting på hans far för det är inte Lucas fel. Han får inte rätt verktyg när han är hos sin pappa. Så det är pappans fel. De kommer återkomma till mig i så fort de kan nästa vecka då den jag ville prata med har tagit lite semester så här i mellandagarna.
Säger jag till hans pappa så tar han åt sig att vi gnäller på honom. Han lyssnar inte på problemet och vad som uppstår, vi bara klagar. När vi hade kontakt med familjerätten så sa han hela tiden vad hon ville höra men gjorde aldrig några förändringar, det var alltid något som gjorde att de inte kunde, det är mycket nu var en klassisk ursäkt. Det är så många gånger som han avbrutit något vi kommit fram till eller lagt fram saker och ting så att det är synd om honom. Kommer aldrig glömma när han blev irriterad och sa att det faktiskt är jobbigt att jobba natt och sen gå upp tidigt helgen. Jag svarade enkelt, jasså? Jonas har inga problem med det eftersom han vet att det är hans ansvar. Då visste inte Lucas pappa att min make också jobbar ständig natt. Helt plötsligt var det någon i närheten som klarade av detta omöjliga och han märkte även att handläggaren höll med mig lite försiktigt. Då funkade det ett tag men sen slutade han bry sig, igen.
Därför har jag nu vänt mig till BUP. Frågat om de kan ta ett snack med honom om hur viktigt det är för Lucas skull. De kan ha Lucas i ett annat rum där han berättar för någon hur han ser det – när han går upp, när han lägger sig, hur ofta han äter och så vidare. För det Lucas säger stämmer inte överens med det hans pappa säger alla gånger. För det här är nu ohållbart. Vi kan inte ha att han ska spåra så när det blir lite längre stunder borta. Det blir ju så här även när han åker två helger i rad. För det blev det ju denna gång. Han var där 3:e advent som var den rätta pappahelgen. Men i år skulle han även vara vid jul och då blir han hos oss över nyår. Så då bytte vi helg så han var två helger i rad, plus två extra dagar, och nu är han två helger hemma. Men det blir kaos dessa gånger också, så något måste göras.
Jag hoppas innerligt att BUP kan hjälpa oss. Vi får ingen hjälp från kommunen. De kan tryggt vila vid att vi ska ha hjälp från LSS men där finns det ingen hjälp att få eftersom det inte finns kontaktfamiljer för avlastning och många av de andra instanserna i vårt fall räknas som föräldraansvar. Det är en djungel! Och det är tråkigt för det de nu gör är att de skapar en otrygg familj. Jag blir rädd för Lucas och vad han är kapabel till i utbrott. Smågrabbarna blir rädda när han väl får sina utbrott. Och vems fel kommer det vara när det kraschar totalt? Jo då är det föräldrarna som inte gjorde tillräckligt, eller hur?
Så nu sätter jag min tillit till BUP och ser vad de kan hjälpa oss med.
Lucas åkte med mormor till Sjunnen efter i torsdags, han har inte varit hemma på två dagar. Men hon sa att han är ledsen. Han grät på vägen ut och har knappt pratat eller något. Han inser att han gjorde fel, att han blev arg för småsaker. Att det var fel att slå mig. Och det är det som är så hemskt, han får sådan ångest efteråt. Det är nästan det värsta! Tänk så dåligt han mår, bara för att hans pappa inte gör det som är bäst för Lucas. Visst ska barn få ha sin frihet, men dessa barn med NPF måste ha sin frihet inom vissa bestämda ramar, annars går det inte. Men det är just den biten som han har svårt att förstå.
Jag saknar min lille kille nu i alla fall. Även om jag faktiskt är orolig för hur det kommer vara här hemma när han kommer hem.
