Det har varit hen hel del dagar utan bloggande och jag har verkligen behövt det och bara fokuserat på mig själv och min resa under min utbildning. Jag har varit tvungen att fundera på hur mycket av detta jag vill ska stå i bloggen och jag tycker att det är svårt att känna rätt. Vii ju gärna dela med mig, men mina innersta tankar och känslor är för privata.
Denna period ska jag läsa om ljusbärare det är de konstruktioner som i kyrkorna håller de ljus som man som besökare kan tända för sina anhöriga, men kan också vara människor som både nära och större tänder ljus inom oss. Det skapar tankar om vilka som är en egna ljusbärare, vem som har betytt mycket för en som person eller som man anser har gjort något större.
Om jag får nämna en sådan person för mig så måste Emerich Roth en människa som jag sett upp till sedan jag var ung och som visar på en fantastik insikt om att inte vilja eller för den delen göra – känna hat. Han är juden som suttit i koncentrationsläger förlorat nästan hela sin familj och sedan har haft förmågan och viljan att hjälpa andra. Inte vilka som helst utan de som i Sverige uttalat sig som nazister och levt i väldigt destruktiva grupperingar. Han har också hållit mängder med föredrag i skolor om sina erfarenheter och jag anser att de som har fått förmånen att träffa honom har fått en sällsynt gåva. Jag är en av dessa och jag bär med mig det minnet fortfarande.
Han dök upp i dagspressen i går för att han fyllde 90 år och från hela mitt hjärta säger jag grattis på födelsedagen och tack för vad du gett oss.
Vilka andra ljusbärare som jag bär i mitt hjärta kanske ni får ta del av senare i denna resa.
Senaste kommentarer