Jessica

Livet med en Tom – om livet med min prins

Annons

30 dagar kvar

Ja nu är det lätt att börja räkna ner, inte lång tid kvar av denna graviditet. Idag har varit en sån där dag när orken varit låg. Vaknat många gånger av sendrag i vaderna som krävt uppgång. Sedan vaknade jag vid fem och toabesöket var ett faktum. Dessa nattliga aktiviteter gör en helt slut. Allt resulterade i eftermiddagens migrän anfall. Det var jag inte i behov av.

Så sonens första sportlovsdag blev förmodligen som han själv önskat, med tvspel stor del av dagen. Just nu är det Splatoon som är favoriten.

Imorgon kör vi lek, utanför hemmet vi behöver se något annat än våra egna fyra väggar. Det blir nog en fika också. Lite mamma och son tid, vi behöver det nu när det snart blir konkurrens om tid och uppmärksamhet.

Annons
Kommentera (0)

Kommentera

Att förbereda sig för förlossning igen

Ja, här kommer lite fortsättning på förra inlägget, nämligen vad jag tänker om att föda barn på nytt.

För det första, förra gången hade jag vad jag själv ansåg gott om tid kvar när den startade. Den här gången är jag mer förberedd på att den kan starta när som helst från nu. Samtidigt är jag lite rädd för att tänka att bebis kanske kommer snart för då kan väntan bli helt galen om jag faktiskt går full tid denna gång. Det är ju så att det faktiskt kan bli så även om inte ens specialisten på mödravården tror det. Så ja jag är tryggare i tiden.

Så är det, det där med smärtlindring. Jag vet fortfarande inte om jag kommer att kunna välja ryggmärgsbedövning. Är det så att det inte är ett alternativ så är valen mindre, morfinet förra gången fungerade ju bra för mig, även om det kan vara anledningen till att jag öppnade mig så fort. Ja, det finns för- och nackdelar med allt så jag tar inte ut något i förskott utan litar på att jag får bra råd, där och då.

Istället finns det en sak som är viktigt för mig, min hörselskada gör att hag hör dåligt, men jag förstår inte sämre. Jösses när den ena i personalen började tala med mig som ett barn. Gör inte det.

Det andra är mer till BB, jag vill hem så fort som det är fysiskt möjligt, för mig och bebis. Jag mår inte bra i sjukhusmiljön och vet nu att jag kan ordna mer i lugnet hemma.

Detta är vad jag har som tankar kring mitt barnafödande. Som jag har upplevt blir det inte alltid som planerat och därför vill jag inte ha för stora och detaljerade planer. Vi tar det som det kommer.

Annons
Kommentera (0)

Kommentera

Min förlossningsberättelse

Som utlovat kommer här min förlossningsberättelse när Tom föddes för snart åtta år sedan.

För att förstå hur oväntat det var att den skulle starta just den 9e juli så var vi tillsammans på mvc och hade en helt vanlig rutin koll i vecka 36 och inget speciellt fram kom. Utan vi gick hem trygga i att det var en hel månad kvar att boa in oss. Faktiskt så var ingenting ordnat, ingen säng stod monterad, vagnen stod fortfarande hemma hos mina föräldrar och ja jag hade väl köpt några plagg till bebis. Som sagt vi trodde vi hade gott om tid. Tid…något som vi snart skulle inse kunde försvinna väldigt fort.

Väl hemma så meddelade jag sambon att jag tänkte gå och lägga mig en stund jag var helt slut kände jag. Klockan var väl runt halv tre och en timme senare vaknade jag av ett klickande ljud och ja det var vattnet som gick. Det blev en rejäl störtflod av fostervatten på sovrumsgolvet. Lite lagom chockad ropade eller mer skrek jag på min sambo som satt med hörlurar på i datarummet. Vi eller jag ringde förlossningen och de ville att vi skulle komma in, men det lät som om vi skulle få åka hem igen. Så jag velade lite om jag skulle packa något eller inte. Det blev en liten väska packad innan pappa kom med bil och skjutsade oss.

Väl inne på förlossningen så satte värkarna igång, de första. Så ett tag blev vi kvar då. Trots att jag bara var öppen en centimeter, så detta skulle ta tid. Jag andas genom mina värkar en efter en, inte så tätt men hyfsat jobbiga för att helt enkelt tillslut känna att nu måste jag få smärtlindring, jag hanterar inte detta längre. Fortfarande inte mycket till öppning, så det rådgörs vad jag ska få. I och med mina värden på trombocyter/ trombocytios så vill de inte sticka i ryggen så ryggmärgsbedövning är uteslutet. Jag får morfin, härliga, juvliga dimma. Jag känner mig bedövad och genom värkarna så hallucinerar jag mig framåt. Tillslut går även detta ur och verkligheten slår emot mig med full kraft. Det är en smärta som får mig att gå i atomer jag trycker på personalen som kommer in och undersöker och går sedan iväg för att se vad som kan ges tror jag i alla fall. Jag hinner i stort bara släppa iväg dem innan jag säger till sambon tryck igen de måste komma. De är dock redan på väg. För nu är jag öppen nio centimeter och det är krystvärkar på väg. Dock är liten påverkad och pulsen går ner. De slänger mig på sidan får fart på pulsen för en stund. Sedan kommer läkaren lägger mig på rygg undersöker och pulsen går återigen ner. Nu hjälper det inte med att förflytta mig utan läkaren tar upp sin sökare och säger vi väntar inte längre sedan är jag på väg ut ur rummet till operationssalen. Jag sövs och bara några minuter senare är kotten ute med så kallat katastrofsnitt eller urakut och på bättringsvägen. Först är han rejält medtagen och skickas ner till neo. Sjäkv ligger jag på uppvak och vet väldigt lite. Känner mig bara bedövad. Klockan är 01.06 och min son är född.

När jag väl lämnar uppvak och kommer till BB så är ju inte min son där; däremot möter sambon upp och det känns lite tryggare. De frågar om jag vill träffa mitt barn. Ja, det är väl det enda jag vill att få hålla för första gången. Så de skjutsar ner mig i sängen till neo och där lägger de honom till mig. Tyvärr är jag fortfarande påverkad av narkos och förmodligen också chocken över hur allt blev. Så jag känner just där och då ingenting.

Lyckan är dock stor över att han mår så pass väl att han får följa med upp till specialist BB. Vi får ett rum klockan är nu runt fyra och tack och lov är sängen bredvid tom så sambon får stanna. Vi sover lite och någonstans på morgonen inser jag att jag inte fått i mig något sedan typ lunch.

Tiden på BB kan beskrivas som en ren plåga där jag längtar hem och längtar efter min sambo som bara får vara där på besökstider. Delar rum med annan mamma vilket gör att jag känner mig övervakad och ofri. Ser hem genom fönstret vilket inte underlättar så ja när de äntligen ger sonen ok stämpeln och vi får åka hem så är jag överlycklig. Hemma i tryggheten kommer allt naturligt och jag kan äntligen slappna av.

Här tänkte jag avluta min berättelse, men det finns anledning att kika tillbaka nu när det börjar bli dags för en ny förlossning och vilka tankar jag har med mig dit.

Annons
Kommentera (0)

Kommentera

Min lilla sparkande vän

Ja, den där lilla i magen som sparkar, trycker och får hela magen att se ut som en bergodalbana. Det värsta just nu är att sparkarna hamnar på samma ställe på de nedre högra revbenen. Just nu känns det som om det blir blåmärken innefrån. Öm och trött på att ha problem med andningen, andas tungt och andfått hela tiden nu.

Igår var det barnmorskebesök, fortfarande inga provsvar. Så det blev bara den vanliga rutinen vikt 71,5 vilket innebär en uppgång på 7,5 kilo. Sedan magmått, min kurva planar ut och har inte växt i samma takt som tidigare. Piggelin i magen hade en hjärtfrekvens på 154. Sedan blev det blodprov för blodgruppering och antikroppar. Mitt blodtryck var som vanligt inga problem, så trots krämpor så mår vi väl rätt bra, vi två som delar kropp.

Imorgon kliver vi in i vecka 35, detta är veckan då Tom är född, så visst finns tankarna på att nu kan förlossningen starta när som helst.

Prenumererar på loppi/ vi med barns gravidbrev. Lite intressant läsning, men också en påminnelse om att jag inte räknas som en normal omföderska. Jag har tätare kontroller nu än vid min första graviditet trots att det brukar vara tvärt om.

Nu är det lugnt en vecka, sedan är det dubbla kontroller veckan efter när jag träffar specialist mödrarvården på måndagen och min barnmorska på tisdagen.
Tills dess skulle jag fundera lite kring hur jag önskar ha min förlossning och det sätter igång en hel del tankar så imorgon tänkte jag ge er min bild av Toms förlossning i sin helhet eftersom den påverkar hur jag ser på den kommande.

Annons
Kommentera (0)

Kommentera

Socker belastning

Igår var det så dags för det fördjupade sockertestet. Först blodprov fastande i 10 timmar, jobbigt normalt vedervärdigt gravid. Sedan dricka sockerlösning och jag som är så gräsligt känslig för sånt som ska i en och dessutom på tid. Första muggen var ok sedan tog det emot och sista klunkarna var det knappt att jag fick i mig.

Sedan var det bara att vänta två timmar innan nästa prov togs och jag fick bege mig hem och äta något.

Min mage var inte sig själv på hela dagen och jag mådde inte speciellt bra.

Nu är det bara att invänta svaret på proverna och vad dessa svar då innebär.

DSC_0107

Annons
Kommentera (0)

Kommentera