Nu tänkte jag ta upp något som jag tänkt på en tid. Till viss del har det med inlägget om mina skolupplevelser. Hur jag valde att bli hård som flinta, allt för att överleva. Jag vet hur det fick mig att framstå, kall, ointaglig och stark. Trots det var det just stark som jag inte var jag var livrädd, rädd för att någon skulle se igenom fasaden och avslöja den stora bluffen om hur liten jag egentligen var och hur sårbar jag kände mig.
Jag hade min plan klar om hur jag skulle överleva, men det var just allt jag gjorde just då överlevde.
Sedan hittade de där människorna in innanför och jag mötte de som jag skulle komma att se som vänner, det var dem som hade tålamod och som stod kvar när jag gjorde allt för att få dem att försvinna. Det var de som rev mina murar, det var de som lärde mig kärlek och de var de som fick mig att lita på mig själv.
Jag mötte tillslut mannen i mitt liv och fick mitt barn och idag handlar mitt liv inte längre om att överleva utan om att leva och jag älskar det; oftast. Jag önskar bara ibland att jag lärt mig det lite tidigare och inte gått miste om så mycket när jag var så ung.
Någonstans hoppas jag att jag kan ge min son det självförtroendet som han behöver för att gå igenom livets svårigheter utan att förlora sig själv.
Livet har alltid bakslag det gäller bara att inte låta sig ätas upp av dessa, jag vet att idag är jag stark på riktigt inte bara som fasad.
Senaste kommentarer