Torsdag = Löpning in i dimman
Jag bestämde mig för att det går utmärkt att springa två dagar på raken. Inte för att det någonstans är jätte skoj att springa, mer för att det går. Min hatkärlek till träning har väll inte gått någon förbi. Vädret ute var allt annat än inspirerande, vilket för mig (konstigt nog) är inspirerande. Känslan var att solen aldrig gick upp. Molnigt, disigt, dimmigt och London-dimma. Lägg till 3,5grader plus. Snö och myggfritt.
För första gången på mycket länge bestämde jag mig för att lyssna på pod när jag sprang. Något som jag inte gjort på säkert 10 månader. Men jag var nyfiken på ”I nöd och lyft”, så jag laddade ner första avsnittet, pluggade i de trådlösa lurarna (budgetfynd ClasOhlsson) och begav mig in i dimman. Och här kan man säker säga något poetiskt som ”Det var så vackert och inspirerande” eller ”Själen dansade av lycka”. Men nej, så var det inte för mig, som vanligt. Förhandling från första steget… skillnaden denna gång var dock att jag hade sällskap av Kalle och Brita. Och det gjorde det hela lite enklare. Mindre fokus på hur snabbt och långt jag sprungit och mer fokus på deras samtal. Tillät till och med mig själv att pausa efter halva sträckan. Något som väldigt sällan (läs: aldrig) händer.
Jag måste ändå säga att jag är ganska nöjd med mig själv. Att jag tog mig ut och joggade. På något sätt gör det att dagen känns mer ”på riktigt” om jag dragit av ett par km. Knäppt, med tanke på hur stort mitt inre motstånd till träning är. I år har jag sprungit över 1000km. Den exakta siffran måste jag klura lite på då jag använt tre olika enheter för att logga mina pass. Men ändå. Över 100mil. För en person med ett enormt träningsmotstånd. Det är beviset för att alla kan träna. Bara man slutar fundera så mycket.
