Elsas Dagbok

Juni 2003, en nyutexaminerad stolt polis som just gått ut Polishögskolan. Stolt, glad och lycklig för att lyckats bli polis. Ett yrke som hon var så otroligt stolt över och en längtan efter att få hjälpa andra människor som behövde hennes hjälp. Att få upprätthålla lag och ordning och vara en del av vårt demokratiska samhälle.

Nu februari 2016, en less, ledsen och förbannad polis som sett hur det blivit sämre och sämre inom polisen under dessa år. Sett hur detta gigantiska skepp sjunker alltmer. En ny omorganisation som ska genomföras med alla medel trots att det kommer andra alarmerande signaler från medarbetarna i den nya organisationen om att det går för fort och att det inte är särskilt genomtänkt samt att vi får en mycket knapphändig information om vad som händer och sker i den nya Polismyndigheten Sverige.

Idag är hon en polis som letar efter ett nytt jobb. En polis som kommer att sluta så fort det dyker upp något annat. Ett annat jobb där hon känner sig glad och stolt över det hon gör. Ett jobb där det finns riktiga ledare och inte bara en massa chefer som inte lyssnar eller agerar som en chef borde göra. 

Hon är en polis som provat på lite av varje inom polisen. En polis med erfarenhet av mycket. Hon har jobbat i yttre tjänst, suttit i Ledningscentralen som KC befäl, jobbat ute på fältet som Yttre befäl med personalansvar och som sagt ifrån sig sin cheftjänst som Yttre befäl sen nått år tillbaka och numera jobbar med bland annat grannsamverkan och försvunna personer.

Den polisen är jag och jag heter Josephine Björk.

Jag har suttit på chefsmöten och känt att ”ta mig härifrån”. En falsk värld där många håller varandra om ryggen. Många fina men ack så tomma ord från högre chefer. Jag har verkligen aldrig passat in i den miljön. Att vara chef inom polisen kommer aldrig att hända igen för min del.

Att hoppa av mitt uppdrag som Yttre Befäl med personalansvar är det bästa beslut jag tagit inom polisen. Att slippa känna en frustration dag ut och dag, året om och dygnet runt. Det var aldrig värt det. Aldrig någonsin. Att försöka ge sitt bästa när de högre cheferna inte lyssnade på oss. Snacka om att köra slut på sig själv på nolltid.

Jag är ännu en av alla de poliser som insett att det inte är värt det här längre. Jag har sett mina fantastiska kollegor slita och gå på knäna och det enda jag kunnat göra är att pusha och peppa dem och säga vilket fantastiskt bra jobb det gör. Jag har många gånger känt mig så otillräcklig att hälften hade räckt. Haft ett leende på mina läppar när jag mest av allt velat skrika ut min frustration över hur det är.

Jag anser att en organisation ska byggas underifrån och uppåt. De som nu ska kallas chefer måste lyssna på fotfolket, sina medarbetare.  Idag som förr så kör de så kallade högre cheferna bara på och skiter fullständigt i vilka signaler de får från de medarbetare som de ska vara chefer för.

Ca 2500 poliser har varit med och svarat på en enkät om polisens omorganisation. 89 procent svarade att polisen inte blivit mer effektiv och enhetlig och när polisens omorganisation sågas jäms med fotknölarna av polisen själva så går en av våra högsta chefer ut och säger att det är ”larv” Ni förstår ju vilka chefer vi har! Vilket obefintligt ledarskap i mina ögon. Och självklart och inte förvånande så har polisledningen avböjt att kommentera undersökningen.

De är många poliser som slutar och många fler kommer det att bli. Detta är dock helt naturligt enligt våra högre chefer. Vad då naturligt? Knappast.

Självklart så är det alltid människor som slutar av olika anledningar men nu har det på kort tid varit väldigt många och då måste cheferna ställa sig frågan varför och inte stoppa huvudet i sanden som en struts och tro att allt ordnar sig nog snart. Stoppa huvudet i sanden gör våra chefer rätt så ofta kan jag lova. Snart lär de kvävas om de sitter där längre.

Polismyndigheten behöver inga fler chefer. Vi behöver riktiga ledare. Ledare som vet vad det gör och vad de säger. De som vågar stå upp för besluten och vågar genomföra dem i dialog och tillsammans med sina medarbetare. Ledare som når ut till sina medarbetare och gör de delaktiga. Ledare som får sin personal att känna arbetsglädje och delaktighet. Ledare som får polismyndigheten att gå framåt och utvecklas till något att vara stolta över och inte vara det sjunkande skepp som det är idag.

Jag måste även säga att de finns riktiga ledare inom organisationen. Ledare som visar vägen genom att leda och inte peka! Sträck på er, va stolt och fortsätt vara den du är! 

Med handen på hjärtat så ångrar jag just nu att jag blev polis. Jag ångrar att jag inte utbildade mig till något annat. Det positiva som jag bär med mig varje dag är mina fantastiska kollegor och min erfarenhet av både gott och ont. Det kommer jag att ta med mig in i framtiden.

Som tur är så vet jag att framtiden är ljus för min del. Jag tänker positivt och kommer att fortsätta göra det. Jag säger som min kloka far ofta sa ”efter regn kommer solsken” Ett nytt och bättre jobb kommer att dyka upp när det är menat. När det kommer så hoppar jag av detta sjunkande skepp och prövar mina vingar någonannastans. Jag ser fram emot den dagen, men det förstår du nog redan.

Jag avslutar med att citera en av de klokaste kvinnorna som levt i Sverige, nämligen Astrid Lindgren.

”NÄR MÄNNISKOR MED MAKT SLUTAR LYSSNA PÅ FOLK. DÅ ÄR DET DAGS ATT BYTA UT DOM”

//Josephine Björk en före detta stolt polis.