Anitha Schulman

vecka 31

Bild 2014-04-14 kl. 20.58 #2

Ca sju veckor to go! Det börjar bli riktigt framtungt och min ork sträcker sig mellan 07.00-16.00 i fullt aktiv tid. Sen börjar jag bli lite snurrig. Det är perfekt att ta en brejk (inklusive en powernap) och köra igång ett par timmar till från halv nio till halv elva.

Det är ett sinnessjukt tempo nu. Så mycket på massa olika fronter och allt ska såklart vara klart typ nu!

Flytt och fyra olika jobbprojekt. Dessutom baby som grädde på moset. Ja livet, livet. Det går från klarhet till klarhet och  som egen företagare så är det allt och inget exakt samtidigt hela tiden. Tvära kast både charmerande och skrämmande.

Jag blir allt mer inställd på att föda vaginalt. Eller jag är iallafall inte ”rädd” för det. Vad är era bästa att-tänka-på om man föder vaginalt. Allt ifrån smärtlindring till andning till andra tips från mat till musik. Shoot!

Skapa en blogg på LOPPI.se du också, klicka här!

Kommentarer
Läs mer om hur vi behandlar personuppgifter i vår integritetspolicy.
  1. Cicci

    Tens-apparat var toppen , hade den från att värkarna började vara jobbiga hemma ca kl 16, till epiduralen sattes ca kl 21. Kanon!
    Och andas! Jag har inte gått profylax så vet inte hur det är men jag andades bra ändå enligt barnmorskan 🙂 det hjälpte då mycket, kroppen behöver ju syret. Och så slappnar man av bättre.
    Fokuserade på att varje värk skulle ”öppna upp” och att det tog mig ett steg närmare min bebis 🙂
    Ryggbedövningen var ju toppen, så kunde jag fokusera mer på krystningstekniken i slutet. Jag hade svårt för att krysta rätt så be dem om instruktioner om du tycker det är otydligt, svårt el så…
    Be dem använda varma handdukar när de trycker emot där nere. Det var som att mjuka upp huden inför uttänjningen.
    När jag krystade fick jag hålla i ett hopsnurrat lakan och så höll barnmorskan i ändarna, på det viset kunde jag fokusera kraften neråt i värkarna.

  2. Anna

    För mig var det profylaxandning för hela slanten första förlossningen. Helt galet – körde det hela tiden, typ 36 timmar. Fast i början var det ju enkelt och inte så täta värkar. Men – det funkade för jag kände mig lugn och avslappnad och in control.

    Andra gången andades jag först men de sista 4-5 timmarna var det MASSOR med lustgas. Jag blev helt dizzy men det var skönt. Kunde inte andas bort värkarna då, kom ur andningen helt.

    Ville inte ha epidural jag läst att det kan förlänga förlossningen, oftare sluta med snitt och förlamningsrisk (en kompis till mig hade sådana problem i 2-3 veckor efter sin förlossning – inte kul).

  3. beka

    Jag håller med Minette m.fl. ovan! Gå en profylaxkurs om du kan/hinner. Jag gjorde det inför min andra förlossning, och det var det bästa jag gjort! Jag var mycket lugnare hemma, hanterade värkarna lugnt och kontrollerat. I hissen upp på BB sa personalen t.o.m. till mig att jag var duktig på att andas :-)! Sen pep jag iofs efter epidural i alla fall, eftersom jag bara var öppen 5 cm, men jag märkte ganska snart på personalen att de inte tänkte ge mig någon. De svarade lite svävande och narkosläkaren var upptagen osv. De hade antagligen bedömt att jag skulle klara det ändå. Öppningsskedet går ju oftast mycket snabbare andra gången, vilket jag inte hade fattat. Och mycket riktigt, mindre än två timmar senare var vår andra prinsessa född, utan smärtlindring, och utan lustgas (som jag hatar, får mig att må illa). 20 minuter efter förlossningen hade jag varit på toa, duschat, och ville åka hem 😉 Mådde toppen helt enkelt!
    Jag förstår att alla förlossningar inte är lika, och att upplevelsen är högst individuell, men för mig var profylaxandningen verkligen lösningen på allt!

    Lycka till!

  4. Emma

    Gå någon profylaxkurs för att få koll på andningen. Jag gick en onlinevariant som funkade bra. Profylaxandningen tyckte jag hjälpte i början, när vi fortfarande var hemma.

    Var öppensinnad när det gäller smärtlindring. Fattar inte folk som skriver i sina förlossningsbrev att de inte vill ha bedövning när de inte har en susning än om hur det kommer kännas. Även om du inte tar någon smärtlindring så kan det vara bra att be dem varna för när tidsgränsen för när du får ta epidural håller på att gå ut, så du inte missar det tåget om du känner att det börjar göra för ont.

    Dusch hjälpte mig jättemycket i värkarbetet hemma.

  5. Minette

    Jag gick profylaxkurs innan o just andningen hjälpte mig jättemycket. Det absolut viktigaste är att försöka slappna av. Livmodern är ju en muskel som behöver syre för att göra sitt jobb. Så det försökte jag fokusera på. Att gå in i bra positiva tankar, ett happyplejs. Lite meditativt sådär, plus andningen, lustgas och att ta en värk i taget. Jag tyckte bad funkade bra för att slappna av. Kroppen jobbar ju upp egen smärtlindring stegvis, epidural rubbar ju det vilket jag gissar kan bli tufft om/när epiduralens effekt avtar. Lättare att hantera smärta som ökar stegvis, än smärta från noll till hundra. Men det absolut viktigaste: gå på känsla, inte efter planerad mall. Det går ju inte att veta hur man kommer uppleva det. Kolla upp alla smärtlindringsmetoder innan, men fokusera inte på att så här ska jag göra (utan/med smärtlindring) ta beslutet i stunden. Men gud va vi klarar mer än vi tror! Jäkla häftigt, lycka till!

  6. Anna

    För mig kom musiken att bli superviktig, så länge jag hörde musik kunde jag förstå att tiden gick och så fort det blev tyst så tappade jag helt känsla för tid och rum vilket jag tyckte var skitjobbigt. Hade också med mig förutom min man min bästis. Vi hade en så bra stämning som lyfte upplevelsen, även om jag inte alltid ”var med” så kunde jag hoppa med in när det passade, det gjorde verkligen att jag kunde slappna av och kännamig trygg. Hoppas på en repris av detta inom ett par veckor 🙂

  7. Emma

    Vänta inte för länge med epiduralen!!! Jag hade det i åtanke och höll ut så länge jag kunde med marginal för hur snabbt jag trodde läkaren kunde komma med sprutan. Men, det tog en timme för läkaren att komma och det var den längsta timmen i mitt liv. När han väl satt den var smärtan som bortblåst och jag var helt öppen. Jag fick även en manick så jag kunde fylla på med ny bedövning när jag ville 🙂 Lustgasen gav mig inget, fick inte till timingen med värkarna men det var iofs något annat att fokusera på och bli irriterad på som tog lite fokus från smärtan. Sen var jag orolig för det där att man skulle bajsa och kissa på sig, jag gjorde allt och överlevde med hedern i behåll ändå 🙂

  8. Sofia

    Ta en värk i taget och tänk på att varje värk är ett steg närmre bebisen. (Tänk inte: tex jag klarar inte av ”800 värkar”, utan fokusera på varje separat. Försök slappna av mellan värkarna. De sekunderna/ minuterna känns mkt längre än de är. Lustgasen var som en stärkande snuttefilt för mig. När du har krystvärkar ska du typ böja dig som en banan och skrika inåt, istället för att trycka framåt och skrika högt som jag först gjorde. Varmt vatten på magen(dusch/bad) hjälper också mot smärtan under öppningskedet. Pussar från mannen hjälper oxå. Ta med gott snacks, vi fick vänta länge på ”brickan”. Det e det häftigaste jag gjort! Lycka till!

  9. Carro

    Slappna av vid varje värk o andas, då öppnar du dig fortare. Jag hade ingen aning o spände mig istället.. Men efter 2h sa barnmorskan till mig och när jag bara slappnade av o andades öppnade jag mig dom sista 7 cm på 45 min..

    Lycka till!!

  10. Jenny

    Mitt bästa tips är utan tvekan boken ”Föda utan rädsla” av Susanna Heli. Jag var inte heller direkt rädd för att föda men den boken gav så bra tips på hur man kan sträva efter att gå in i sig själv, ta det lugnt genom värkarna och röstens kraft ( viktigt att inte gå upp i röstläge och skrika i falsett när det gör ont eftersom det signalerar fara till kroppen). Bra var också att tänka ”ja” istället för ”nej” varje gång värkarna kom. Läs boken helt enkelt! Man tar ju till sig det man gillar men mig hjälpte det och det var inga grejer som var svåra att få till. Boken var även bra för min man som liksom din var lite nojjig inför det vaginala…

  11. Varpo

    Har fött två barn vaginalt, den ena förlossningen tog lååång tid, den andra gick FORT. Vid den långdragna tog jag epidural vilken gav en skön vila, helt sjukt att all smärta bara försvinner. Det hanns inte med vid den snabba förlosnningen, men båda gånger använde jag också lustgas. Tyckte det var jätteskönt att ha något att ”ta till” vid varje värk. Plus att man äntligen fick känna sig berusad efter många vita månader :-). Så lustgasen rekommenderas verkligen. De stunder då jag kände att ”det här går inte!” försökte jag tänka att barn föds heeela tiden överallt, så det går ju faktiskt, och i Sverige har man ju turen att ha sjukvårdspersonal omkring än om det av någon anledning inte skulle gå. Och efter båda mina förlossningar har jag direkt mått bra och studsat in i duschen efter mys med bebis (dock har ju såklart inte alla den turen). Lycka till nu hur än bebisen kommer ut!

  12. Lisa L

    Hade velat veta innan min första förlossning att utdrivningsskedet, alltså när man har krystvärkar, får vara max 2 timmar. Sen bör de sätta in åtgärder och avsluta förlossningen. Hade jag vetat det sist hade jag nog ställt högre krav. Hålla emot bör barnmorskan göra och det kallas perinealgrepp. Be om en barnmorska som behärskar det bra om du kan välja. Tråkiga tips men jag hade gärna fått dem innan som sagt. Förhoppningsvis kommer din förlossning gå galant utan massa komplikationer. Räknar du med att han kommer i v 38 eftersom du skriver 7 v kvar?

  13. Jenny

    Tens, andning och lustgas funkade bra för mig. Andningen är faktiskt inte överskattad. Men ta det som det kommer. Har förstått att alla graviditeter är olika. Äta kändes det aldrig läge för. Inte musik eller annat heller. Tror min barnmorska höll emot på något sätt för att undvika sprickningar. Det funkade kanon kan jag säga. Godis och tidningar/böcker var bra till patienthotellet.

  14. lpj

    Mitt bästa tips är att smärtan inte är farlig. Jag började med att spänna mig som en fiolsträng och kämpade emot varje gång det kom en värk. Sen kom världens bästa barnmorska och började prata mig igenom några värkar och hon fick mig att acceptera smärtan och jag gick in i mig själv och trots överjävlig smärta var det det häftigaste jag gjort. Vad hon bl a sa till mig var att smärtan inte är farlig, vi är så programmerade på att smärta är farligt vilket gör att vi per automatik kämpar emot och spänner oss.

Comments are closed.