Vattkoppor som vuxen

I mitten av november förra året fick min äldsta dotter vattkoppor och jag hade mina misstankar att jag skulle insjukna eftersom min bror fick sjukdomen när han var 25 år och min mamma dessutom noggrant hade journalfört alla mina sjukdomar, utom just vattkoppor.



Mycket riktigt 14 dagar efter Storasysters första koppa kom min. Vid det laget hade jag hade hört och läst alla möjliga skräckhistorier om hur sjuk man blir av vattkoppor som vuxen, typ över 40-graders feber och halvdöd i två veckors tid. Med den bilden för näthinnan ringde jag Vårdguiden så fort de första kopporna visade sig.
– Hej, jag misstänker att jag har fått vattkoppor och jag är 40-år, vad gör jag nu?
– Hur mår du?
– Ganska bra, lite feber och många prickar på magen, men annars bara bra.
– Då tycker jag att du hör av dig imorgon om det blir värre.
– Jaha, ok då.

Det blev aldrig värre. Jo, så klart blev jag superprickig och det kliade så in i h-lv-te under ett dygn, men annars gick det att leva med. Jag och Lillasyster, som fick sina koppor en dag efter mig, hjälptes åt att klappa varandra med potatismjöl och kylbalsam när klådan var som värst.

En vecka senare var jag tillbaka på jobbet. En hel del skorpor hade jag kvar, men de trillade snart av.

Jag kanske hade tur, men att få vattkoppor som vuxen behöver inte vara en mardröm. Om man kan härda ut ett dygns kliande.