Det ljuva 40+ livet

Jag är i chock.
För några timmar sedan var jag en hårsmån från att bli totalkrossad av en bil. Det hela utspelade sig på Ingarövägen på övergångstället vid Ingarö Kyrka.
Klockan var ca 18:35, jag hade klivit av buss 428 och gick bort till övergångsstället. Första bilen i riktinig mot Brunn stannar inte, men nästa gör det så jag börjar att gå över. Närmaste bil med färdriktning mot Gustavsberg är långt borta och jag är övertygad om att föraren ser mig i min starkturkosa jacka, vita jeans och vita bärkasse.
Efter några sekunder märker jag hur bilen kommer närmare i ett ryslig fart (inte 50 som är hastighetsgränsen).
Jag hör mig själv ge ifrån ett skrik och ser för mitt inre hur jag ligger krossad i asfalten.
Jag springer, bilen vejar, jag känner vinddraget bakom min rygg. Bilen bromsar in på busshållplatsen på andra sidan övergångstället men stannar inte. Jag står som förstenad på trotoaren, jag är oskadd, mitt hjärta slår i 190 och jag stirrar ut i tomma intet. Jag försöker att memorera registreringsnumret på den guldiga Volvon, men är för chockad.
Efter en stund börjar jag gå till parkeringen där vår bil står, då släpper det lite och jag börjar att gråta.
Jag gråter hela vägen hem. Jag fortsätter gråta när jag kommer hem. Min kära sambo kramar och tröstar. Lillasyster gråter också. Storasyster kramas.
”Vilken tur att du inte blev mammamos”

Allt gick ju bra, men just nu kan jag inte släppa alla ”tänk om”.