I goodiebagen från mammabloggkryssningen fick vi Mammasnack-spelet/leken. Nu tänker jag spela/leka med er – tror att det kan bli rätt kul faktiskt 🙂
Så här gör vi:
Varje dag kl. 12 drar jag ett kort som innehåller 3st frågor.
Ni har fram till kl. 24.00 på er att svara på dessa frågor och jag ger mina svar i samband med att jag publiserar de nya frågorna 🙂
Hänger ni med?
DAGENS FRÅGOR:
1. Om ett barn gråter på bussen eller flyget, känner du då sympati för föräldrarna eller stör du dig bara?
2. Vilken skillnad tror du att det är mellan ett heterosexuellt föräldrarskap gentemot ett homosexuellt?
3. Har du nåt knep för att få ditt barn att äta fastän det absolut inte vill?
1. Om ett barn gråter på bussen eller flyget, känner du då sympati för föräldrarna eller stör du dig bara?:JAG KÄNNER SYMPATI O KAN MYCKET VÄL FÖRSÖKA LOCKA BARNET TILL SKRATT GENOM ATT VINKA,SMACKA MED MUNNEN EL GÖRA ANNAT SÅ FÖRÄLDERN KAN ANDAS LITE 😉
2. Vilken skillnad tror du att det är mellan ett heterosexuellt föräldrarskap gentemot ett homosexuellt?:STORA SKILLNADEN ÄR ATT MAN BLIR UDDA O FÅR STÅ UT MED BARNS FRÅGOR O BARN ÄR ÄRLIGA O SÄGER RAKT UT..SEN TROR JAG INTE PÅ NÅT VIS ATT MAN FÅR EN SÄMRE UPPVÄXT MER ÄNN ATT MAN I MINA ÖGON GER BARNEN FEL BILD(AVTACKAR MIN KOMMENTARER OM HUR TRÅNGSYNT JAG ÄR I MIN VÄRLD ÄR MAN MAN O KVINNA O DE ÄR SÅ VI FÖRÖKAR OSS)
3. Har du nåt knep för att få ditt barn att äta fastän det absolut inte vill?BEROR PÅ ÅLDER MEN KAN MAN RESONERA MED DOM SÅ BRUKAR VI KÖRA ATT ÄT DEN DELEN AV MATEN SÅ FÅR SÅ DU EN GLASS EFTERÅT(INTE DAGLIGEN MEN KAN LOCKA I BLAND)SEN ATT DOM FÅR SITTA KVAR TILLS DOM ÄTIT O ATT MAN SPARAR MATEN SÅ NÄSTA GÅNG DOM ÄR HUNGRIGA SÅ FÅR DOM ÄTA DE DOM LÄMNADE…
Vad roligt!
1. Så klart sympati Cohen tills viss del glädje, att fler sitter i samma sits som en själv ibland. Om du förstår vad jag menar
2. Tror inte skillnaden är så stor,men kanske när barnet blir äldre med frågor från kompisar,men å andra sidan börjar samhället äntligen acceptera all sorters kärlek. Tack och lov!
3.MUTOR kommer man långt med eller ”dela” maten. Två delar så får barnet själv välja vilken del den ska äta, har dock en 4 och en snart 7 årig här hemm och nu har 4 åringen också börjat se skillnad på stort och litet och förstått mitt knep med att högarna är lika stora hahaha
Skrev igår men min kommentar har av någon anledning inte kommit med, så fast det är ”för sent” skriver jag igen.
1) Innan jag själv fick barn störde jag mig som bara den på barn som hördes mycket, tyckte det var fel på föräldrarna som inte kunde få tyst på dem. Nu har jag två barn och inser att allt inte bara hänger på föräldern. Man kan göra allt i sin makt, men ibland är barn bara helt otröstliga. Däremot kan man som förälder undvika vissa situationer FÖR BARNETS SKULL, barn blir lätt stressade bland mycket folk etc och jag kan inte begripa varför man flyger tvärs över klotet med småbarn för att själv få lite solbränna. Låt då hellre små barn vara hemma, det mår de bättre av, så kan man åka på semester ihop när de är större.
2) Det sitter inte i könet eller sexualiteten, det handlar om personlighet och hur pass man samarbetar inom förhållandet.
3) Har som tur är två pojkar som äter allt jag dukar fram, har alltid lagat egen barnmat och gett dem det vi själva äter så de har vant sig från början vid vår mat. Så några bra tips har jag väl inte, men de få gånger det inträffat har ja försökt undvika tjat och istället låtit dem gå från bordet och vänta tills nästa gång vi äter. Inga små snacks en timme senare, är det akutläge kan man ge en liten yoggi el frukt.
Tiden har gått ut men jag kan inte låta bli att svara ändå 😉
1. Sympati.
2. Det finns ingen skillnad i kärlek.
3. Större tallrik, mindre portioner då ser det inte lika mycket ut.
1, det beror på situationen. Jag känner sympati så länge det är uppenbart att föräldrarna är kompetenta och försöker trösta barnet och ta hänsyn till andra. Jag tycker inte om bortskämda ungar som vrålar och inkompetenta föräldrar som inget gör. Då känner jag för all del sympati för barnet för det är inte barnets fel att föräldrarna brister. Men det beror som sagt helt på ålder på barnet och situationen i stort.
2. jag har levt i både heterofamilj, lesbisk och som ensamstående mamma. Min erfarenhet från min egen familj och andra lesbiska familjer är att det är betydligt mer jämställt, openminded, kreativt och fint i lesbiska familjer. Ja det är mycket bättre än heteroföräldraskap på de flesta sätt faktiskt. Ofta också mer genomtänkt föräldraskap i homofamiljer. De barn jag känner från lesbiska familjer är också starkare, mer empatiska och openminded. Ja jag skulle vilja skriva att det inte är nngn skilland men det är det ju. Det är härligare att leva i en lesbisk familj motför i en heterofamilj men samhällets diskriminering är inte kul. Att leva heterosexuellt är att som kvinna ta flera steg tillbaka och dra det tyngsta lasset med en partner som tror han är lika delaktig och ett samhälle som hurrar pappans minsta möjliga ansträngning men samtidigt rullar samhället ut röda mattan för en. Bäst är dock att vara ensamstående mamma tycker jag. Jag vill inte ha fler barn tillsammans med någon av någon kön. Men det är än mer fördomar och diskriminering som möter den lyckliga ensamstående mamman än homofamiljen. För lesbiska familjer liknar iaf, kärnfamiljsidealet och det gör inte ensamma mamman. Men egentligen är det var jag föredrar av alla de tre alternativen. 🙂
3. När jag var yngre trodde jag att alla barn åt när de blev hungriga. Men det finns barn som kan svälta sig sjuka. Knepet för dessa små, som dessutom får problem med magen är små måltider ofta av det som de tycker om, och att göra det så avdramatiserat men samtidigt mysigt som möjligt. Fysisk aktivitet hjälper dem att känna sig hungriga. När de är större kan det hjälpa att förklara varför de behöver äta trots att de inte känner hungern och då går det att förklara de negativa konskvenser matvägran kan få. Men de flesta barn äter när de är hungriga, av det som serveras och behöver inte exta pjåsk. Men det finns barn som behöver det
1. Tycker synd om barnet som är ledsen. Varför skulle jag känna sympati för föräldrarna om det är barnet som gråter?
2. Ingen skillnad, förutom könet.
3. Aldrig hamnat i den situationen.
1. Sympati
2. Inget. Ja, kanske att man kanske möts av fördomar och/eller nyfikna frågor. Men det har ju egentligen inte med föräldraskapet i sig att göra.
3. Inget bra! Jag är välsignad med matglada barn. Om de någon gång knorrar brukar det räcka med att be dem smaka lite i alla fall, så åker det mesta ner av bara farten sen! 🙂
1. Om ett barn gråter på bussen eller flyget?
-Jag stör mig bara, -och blir ofta väldigt irriterad.
2. Vilken skillnad mellan ett heterosexuellt föräldrarskap gentemot ett homosexuellt?
-Ingen skillnad.
3. Har du nåt knep för att få ditt barn att äta fastän det absolut inte vill?
-Nej.
1. Sympati och samtidigt tacksam över att det inte är mitt/mina barn.
2. Ingen skillnad.
3. Jag tar inte till något knep/lek. Mat äter man för att leva. Äter de inte en gång äter de kanske nästa. Inget barn är så dumt att det svälter ihjäl om det finns mat att tillgå.
Mina svar är
1. Mest sympati, fast det beror på situationen. Jag stör mig på barnet om det gråter pga att det inte får som det vill eller för att något inte går dess väg.
2.När det gäller själva föräldrasakpet i hemmet kanske det inte skiljer sig, men ute i samhället är det nog många som har åsikter och som gärna delar av sig av deras ”rätta” kunskap. Sen kanske det blir så att om barnet/barnen beter sig utanför ”normer” så är det kanske lätt för andra att relatera det till att barnet/barnen har homosexuella föräldrar.
3. Barnen äter när de är hungriga. Passar det inte att äta det som lagats så får de fixa nåt själva, gäller även för vår 6-åring. Nu är det så att fyra av våra barn tränar nästan alla veckans dagar vilket gör det lite svårt när det petas i maten. Det är ju viktigt att de får i sig tillräckligt. Men jag tror inte vi behöver hänga upp oss så mycket på maten så fort ett barn inte äter. Det brukar gå i vågor, vissa veckor/månader äter de jättebra för att helt plötsligt inte äta speciellt mycket alls.
1. Sympati. Brukar le mot dem och visa mig förstående 😉
2. Ingen av vikt. Enda skillnaden är möjligen att det kan bli krångligt om man ropar ”mamma!” och har två mammor, eller tvärt om, två pappor 😉
3. nej, inte direkt.
Innan jag fick barn hade jag nog blivit lite irriterad. Nu vet jag hur det kan vara, har två barn, så jag skulle känna sympati.
Ingen skillnad alls, så länge det finns kärlek.
Mindre portioner. Man ska inte tvinga barn att äta, de äter när de är hungriga.
1. Om ett barn gråter på bussen eller flyget, känner du då sympati för föräldrarna eller stör du dig bara?
Empati! Går jag förbi eller på något sätt får ögonkontakt med barnet brukar jag säga några ord, oftast kommer barnen av sig när en främmande ”tant” plötsligt pratar med dom!
2. Vilken skillnad tror du att det är mellan ett heterosexuellt föräldrarskap gentemot ett homosexuellt?
Ingen. Sen är det givetvis skillnad på alla föräldraskap men det olikheterna baseras ju på helt andra saker än vilket kön man är kär i!
Tyvärr tror jag att ett homosexuellt föräldrapar kanske kan känna mer press på sig utåt än ett heterosexuellt par gör.
3. Har du nåt knep för att få ditt barn att äta fastän det absolut inte vill?
Luras och dra små vit lögner 😉 Ett tag var allt köttbullar här, fisk var vita köttbullar, lövbiff var platta köttbullar osv. Broccoli heter egentligen trollbuske och när man äter dom börjar mammas ben plötsligt att hoppa.
Göra det till en lek istället för en kamp. Men nu med vårt 4:e barn så funkar inte detta heller, så han äter mat ibland och ibland inte, är lite periodare på det! Till honom serverar vi lunch och middag precis som till alla andra i familjen, sen får han sitta där och peta i maten/äta/sura eller vad han just den måltiden känner för. Skippar han en måltid brukar han äta lite mer nästa när han är hungrig.
1; Sympati
2; Ingen skillnad tror jag bara det finns kärlek o omtanke i hemmet
3; Ingen ide att bråka om mat eller försöka tvinga dem äta
Jag känner enbart sympati.
Om det är nån skillnad tror jag familjer med homoföräldrar har det allmänt lugnare eftersom att man oftast ” förstår” sitt eget kön bäst å därför blir det mindre bråk 🙂
Inget knep, så länge ungen inte är mager å sjuklig så tänker jag att få barn svälter ihjäl i vårt land å blir den lilla tillräckligt hungrig så äter hon/han
Åh, skoj med lek, jag gillar att spela spel!
1. Det beror lite på dagshumöret, men oftast känner jag sympati, man vet ju själv hur det kan vara.
2. Förhoppningsvis är det ingen skillnad utan barnet får växa upp med kärleksfulla föräldrar, om de sedan har snopp eller snippa spelar ju ingen roll.
3. Jag har aldrig tvingat mina barn att äta, är också av åsikten att barn inte svälter sig själva frivilligt utan äter när de är hungriga.
1. Känner sympati men ska inte under stol med att jag samtidigt kan tycka att det är störande. Fast det tycker väl alla!?! Ingen njuter väl av barnskrik men jag känner ju sympati eftersom jag själv vet exakt hur det kan vara.
2. Tror inte det är någon skillnad egentligen för ett barn som växer upp med homo- kontra heterosexuella föräldrar. Däremot tror jag omgivningens/samhällets syn på den homosexuella familjebildningen gör att det tyvärr blir en skillnad att växa upp och vara barn i en sådan familj.
3. Eftersom jag är övertygad om att barn äter när de är hungriga har jag inga knep för att tvinga mina barn att äta. Vill man inte ha slipper man och då brukar man vara hungrig vid nästa mål istället! Vi vuxna hade aldrig accepterat att någon tvingade i oss, så varför tvinga sina barn!?!
1. Om ett barn gråter på bussen eller flyget, känner du då sympati för föräldrarna eller stör du dig bara?
Svar: Skulle nog störa mig på det samtidigt som jag känner sympati, förstår att ibland går det inte göra något åt ett gråtande barn, men barnagråt är (enligt mig) något av det mest störande som finns 😉
2. Vilken skillnad tror du att det är mellan ett heterosexuellt föräldrarskap gentemot ett homosexuellt?
Svar: Tror inte det är någon skillnad alls.. Möjligtvis är de mer förstående/accepterar direkt om barnen visar sig vara homosexuellt 🙂
3. Har du nåt knep för att få ditt barn att äta fastän det absolut inte vill?
Svar: Oj, nja inte direkt, har en son som oftast vägrar äta hos andra, brukar visa tydligt när jag själv stoppar mat i munnen och säger ”mmm va gott” men det funkar tyvärr inte på min son 😉
1) Ja jag har sympativ för föräldren.. Man vet inte varför de gråter eller om det är rädd. Ibland går det inte ATT trösta barnet..
2) Ingen skillnad alls.. Varför skulle de de???
3) Jag har delat upp portinonen och sagt att detta skall ätas upp och den andra får du äta om du vill. Om de är någe som barnet inte gilla så är sidan de skall äta väldigt liten.
Ps tack för en super blogg… Kram
Kim
Hej!
1. Det beror på om föräldern gör ngt för att få det att sluta eller inte. En gång när vi åkte färja så var det ett par med en ettåring och han skrek i timmar i sträck och då var man rätt förbannad när man själv försökte få sin lilla dotter att sova plus att det var i restaurangen där folk försökte äta. Tur nog var det ngn annan som sa till så dem gick efter kanske 2 timmar av skrik.
2. Det är nog inte så stor skillnad bara att båda föräldrarna är av samma kön. Det är
klart att det kanske känns konstigt för barnet när det börjar bli äldre när alla andra har en mamma och en pappa men det vänjer nog barnet sig vid :).
3. Jag brukar leka lastbil med min dotter. Skeden är lastbilen och den ska parkera i garaget (munnen). Min dotter brukar inte matvägra så ofta så det är liksom inget problem.
//Becce
1. Sympati så klart. Når man er ude blandt folk, bliver man let stresset over ens barn græder. Stör inte mig, men det stör mange andre.
2. Der er nok ikke den store forskel. Tror jeg – uden at vide 🙂
3. Jeg forsøger at lege fut-tog. Prøver at overbevise om, at man skal smage i det mindste, men ellers lader jeg det hvile.
Oj vad roligt såg det spelet i en tidning och tyckte det lät skoj…
Här kommer mina svar:
1, Jag känner mest sympati vet hur stressande det kan vara som förälder när man är bland mycket folk och ens barn är ledset…
2,Enda skillnaden är väl att man har två föräldrar av samma kön annrs är det nog ingen större skillnad.
3, Nä inga direkta knep mer än att man kanske försöker lirka i maten med att prata samtidigt som man försöker få in lite mat i munnen. Vill de inte äta så vill de inte lika bra att inte göra någon större affär av det.. De äter tids nog när de blir hungriga…