Om att intervjua en pratkvarn

Godkväll fina vänner,

Jag har precis landat i soffan efter en lång och intensiv dag. Jag har bland annat intervjuats för Västerås tidning som ville göra ett reportage om mig. Nog ångrar sig säkert den här söta reportern efter att hon gjort öppningsnumret för en två timmar lång intervju med fröken snackpåse herself, att hon åtog sig det här uppdraget. Jag kan ju verkligen gå igång på att prata om sånt som jag älskar, inredning, mitt jobb, familjen, men när det kommer till att prata om mig själv tycker jag inte alls att det är lika enkelt. Mina sociala medier handlar ju om väldigt härliga saker, och mycket av mina och andras sociala medier handlar om konsumtion, något som automatiskt känns lite osympatiskt, och inte helt PK.

Men i vårt samhälle kretsar mycket kring handeln, inte sant? Inspiration är en del av mitt levebröd. Jag vill att min blogg ska vara ett ställe där vi kan släppa alla måsten, samhällsproblem och barnuppfostran, ett ställe att vila ögonen och hitta lite ny inspiration och kraft, eller kanske en längtan efter något vi själva vill ha. Ibland utmanar jag er läsare i text, eller slänger in något oväntat eller ovanligt privat i mixen, det kommer spontant och det ger lite djup och eftertanke.

Jag och min man diskuterar mycket, jag älskar att analysera, han älskar att fördjupa sig i diskussioner, och är väldigt allmänbildad, något jag älskar med honom, jag vill att människor utmanar mig intellektuellt, annars skulle jag bli uttråkad. Att vara oallmänbildad är väldigt osexigt, inget snyggt yttre kan kompensera den noncharlansen.

Varför pratar vi ens om det här?

Jo, jag har alltid arbetat med det som anses ”ytligt”, jag har arbetat som kläddesigner, dekoratör, jag är inredare, egen företagare, bloggare och homestylist, jag älskar kläder, smink, inredning, mode och att inspirera andra till en härligare livsstil. Men det betyder inte att jag är dum i huvudet, tvärtom, om jag lyckas bygga en karriär kring det jag älskar mest av allt, då gör det mig smart, jävligt smart. Det gör mig driftig, innovativ, envis och målmedveten.

I många år var jag så jävla ängslig över hur andra skulle se mig, ”man ska inte sticka ut för mycket” särskilt inte om man kommer från en mindre ort, än mindre om man umgås med människor som inte kan hantera det. Inte vara för ”mycket”, sminka sig för mycket, tro att man är något. Nej, man ska falla in i ledet, ta ett ordentligt jobb och bli vuxen på riktigt.

Min granne/bästa vän sa en väldigt fin sak till mig förut

”När du kommer in i ett rum så stannar allting upp, du kan lyfta en hel fest med din presence”

En liten del av mig blir generad (den del som fortfarande är präglad av småortsfasoner) och den andra delen tänker att Ja, det kanske är så, och det kan väl vara jäkligt bra! För jag vet vad hon menar, jag är väldigt glad, social och ibland högljudd, jag är ingen tjej som fnittrar, utan jag skrattar högt och hejdlöst (Något som kan reta gallfeber på mannen om han inte får delta, ha ha) och jag kan vara en jävel på att se och lyfta andra. Jag är inte den som talar samlat och eftertänksamt, jag har inget pokerface eller någon fin fasad, jag är den jag är bara, en lagom spretig småbarnsmorsa, totalt orädd för nya utmaningar, och som lätt blir förälskad i intressanta människor. Jag är lite för snäll, tycker det är skittråkigt att säga nej, och tänker oftast på alla andra före mig själv. Jag är inte bättre än någon annan, och inte heller sämre, jag gör bara saker på mitt sätt, och jag gör saker som jag älskar, för att jag kan, och för att jag vill. Det är livslust för mig!

Förhoppningsvis kan ni läsa lite mer om mig i bilagan som heter just Livslust – jag länkar härinne till er när den släpps.

Tack Josefine för idag,

Kram /M