Jag kan oroa mig för en hel del saker med barnen ibland, men en sak som verkligen oroar mig är just psykisk ohälsa som är så vanligt här i Sverige. Ibland när jag ser min äldsta dotter, hur seriös hon är, inte alls ler så ofta som min yngsta och rätt så ensam utan att vara mobbad (vad jag vet). Jag blir orolig, det vrider och vänder sig i magen på mig av oro. Jag vill liksom inte tänka på sånt här redan nu men ändå vill jag inte blunda för mycket heller för jag vill inte missa tecken ifall att jag skulle kunna hjälpa henne att förebygga något.
Jag vet inte hur man ska göra, jag vet inte vad man ska göra men jag vet att jag behöver få en bra kontakt med henne snabbt innan hon blir för gammal och sluter sig helt. Hon är kreativ, hon tycker om att pyssla och rita, hon har inte många vänner som kommer och knackar på dörren efter henne men på skolan leker hon med en massa olika tjejer. Tyvärr har hon rätt knepiga tjejkompisar i sin klass och det blir ofta konflikter mellan de alla. Ibland är det min dotter och ibland är det andra som startar och skapar något.
Jag vet inte vad jag bör göra. Jag vill komma henne nära, jag vill skapa ett förtroende, lika väl från min sida som från hennes. Men hur gör man? Hur upptäcker man psykisk ohälsa hos barn? Måste man vänta till de blivit äldre och redan är depressiva? I Sverige jobbar man ju med problem som redan finns, man väntar tills det finns problem om vi säger så. I andra länder så jobbar man med att förebygga, man jobbar med att inte få problemen. Stor skillnad och jag är lite mer åt det hållet, jag förebygger hellre än att jobba aktivt med det när det redan är ”försent”.
Jag skulle vilja skapa mer tid med henne, bara hon och jag. Hur gör man det utan att den yngsta ska bli avis, känna orättvisa? Det här med att räcka till för sina barn, nästan omöjligt. Men jag tänker inte ge mig, jag ska kämpa för det som är absolut viktigast i mitt liv.. mina barn.
